Redan i våras utnämnde jag här på denna sida ”sugifiering” till årets nyord. På engelska (enshittification) myntades det för ett år sedan av teknikjournalisten Cory Doctorow. Då syftade det inte alls på ett världsläge eller en tidsanda. Vad Doctorow formulerade var snarast en företagsekonomisk teori om den typiska livscykeln för en kommersiell nätplattform. 

Först erbjuder plattformarna något verkligt bra åt sina användare: gratis, kanske rentav fritt från reklam. När tillräckligt med användare har lockats, byggs plattformen i stället om för att locka företagskunder. Därefter följer sugifieringens slutstadium där allt handlar om att krama ur pengar, tills plattformen blir så värdelös att den dör.

Datorspelsbloggen Svampriket sammanfattar träffande hur det är att surfa på webben i sugifieringens år 2023: ”Att komma åt en hemsida tar i genomsnitt 45 minuter av aggressivt klickande på popups om hur många reklamkakor du vill ha, vem du vill att din användardata säljs till, huruvida du vill att röv.nu ska få skicka dig notifikationer och om du inte snälla, snälla kan avaktivera din adblocker och signa upp på vårt nyhetsbrev.”

Snart har vi nått punkten, fortsätter Svampriket, där hela vår vakna tid slukas av inloggningsprocedurer, samtidigt som de sista riktiga sökresultaten försvunnit från Google, begravda under sponsrade länkar.

Det suger. Och det är ingen slump att det är just 2023 som sugifieringen börjat eskalera. Vad vi upplever som en tidsanda har kort sagt en materiell bas. Höjda räntor tvingar plattformarna att dra in pengar. Omvänt var det nollräntans epok som möjliggjorde det forna, relativt trevliga gratisnätet. ”Sugifiering” är ett användbart begrepp just eftersom det erkänner att kapitalismen faktiskt gav oss något bra. Fast, skulle det visa sig, på kredit.