Min natt som traumakirurgjour på Nya Karolinska sjukhuset börjar snart. Eftersom mitt passerkort gick sönder häromdagen så behöver jag ordna ett reservkort – en tidskrävande process som gör att jag måste komma in på min lediga tid för att se till att det blir fixat innan nattens pass startar. Inget får man gratis nuförtiden.
Mina gamla behörigheter saknas på reservkortet, bland annat har tillgången till operationsprogrammet på datorn gått förlorad. Jag vet inte riktigt vem jag ska kontakta med mitt problem men jag ringer it-supporten, och kommer efter fyra olika knappval fram till en person som ger mig en lista på över 100 sekreterare fördelade över de olika klinikerna eller flödena som de numera kallas.
Efter samtalet får jag direkt ett mejl till min epost; ditt ärende med nr ## har skapats och finns nu i din varukorg med nr ##. Min varukorg!? Jag suckar men tänker att det får lösa sig på ett eller annat sätt – det gick att operera innan vi betalade för dyra operationsprogram och ärendehanteringssystem.
Jag går ner till omklädningsrummet för att hämta ut mina arbetskläder. Arbetskläderna är inlåsta i ett robotiserat skåp som mäter och kontrollerar mina uttag och drivs av ännu ett externt företag som heter Textilia. Även hit har jag förlorat min behörighet. Jag ringer it-supporten på sjukhuset och blir instruerad att ta kontakt med Textilia. Tyvärr är företaget obemannat kvällstid, men som tur är hittar jag några engångskläder i ett skrymsle. På väg till jobbrapporten, passerar jag flera anställda i företaget Coor, ännu ett företag som rör sig på sjukhuset och som utan konkurrens vunnit upphandlingen om underhållet på NKS, som blivit mångdubbelt dyrare än om vi skött det själva.
Jouren har inte ens börjat och jag känner mig redan frustrerad. Då meddelas jag att det inte finns en enda ledig vårdplats på hela sjukhuset. Vad ska jag göra om jag får in ett traumalarm mitt i natten? Den för natten tillförordnade chefen med mandat att beordra avdelningar om överbeläggningar går ej att få tag på. I vanlig ordning måste jag börja fixa och trixa för att få vårdapparaten att rulla. Efter två timmar skickar jag hem en utskrivningsbar patient från en avdelning och ersätter platsen med en patient från en avdelning där jag kan komma att behöva en ledig plats akut. Puh, nu är natten löst, för den här gången i alla fall.
Politikerna har av ideologiska skäl förvandlat Karolinska till ett nyliberalt laboratorium där flera saker som vi brukade sköta själva lagts ut på externa företag för orimligt höga kostnader och lett till ökad byråkrati och fragmentisering. Med den här texten vill jag visa att allting hör ihop och precis som att ett lands handelsöverskott motsvaras av ett annat lands handelsunderskott motsvaras vårdentrapenörernas överflödiga rikedomar av vårt ständiga underskott på personal, vårdplatser och mina kollegors och min ohållbara arbetssituation.
Vissa tror att kaoset är oundvikligt i en så stor och komplicerad organisation. Till en viss del är det väl sant att saker och ting blir mer komplexa ju större organisationer växer sig. Men att lägga ansvaret för stora delar av organisationen på ett myller av privata utförare för orimliga summor pengar gör det bara värre. Att privata företag skulle vara mer effektiva än det offentliga på något annat än att tjäna pengar är en av vår tids största bluffar.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
