Emil Jensen: Den malätna armen

Hon packade upp sin arm. Hur länge hade den legat där uppe på vinden? Den luktade verkligen torr luft och kartong, inte alls som hennes andra lemmar och inte alls som hon kom ihåg den. Den var lite blekare än den andra armen och precis nedanför armbågen var det ett stort hål, antagligen från mal eller något annat skadedjur. Det kändes verkligen inte fräscht, men hon hade saknat sin vänsterarm i flera veckor nu, särskilt efter separationen med Hans, och var så glad att återse den.
När hon nu såg tillbaka på det, var det nästan obegripligt för henne hur hon hade gått med på att ha sin arm på vinden, men Hans hade låtit så övertygande.
– Om vi ska bo tillsammans på tjugosju kvadratmeter får vi nog ha ganska mycket uppe i vindsförrådet. Även sånt som känns viktigt för oss.
Hon hade frågat tillbaka vad han själv skulle lägga upp för viktiga saker på vinden.
– Jag kommer ha min våtdräkt där uppe. Kill your darlings, sa han och han såg så ödmjuk och fin ut när han sa det, att det kändes självklart för henne att själv också göra något uppoffrande. Det fick bli vänsterarmen.

Första månaderna hade de varit så lyckliga. De hade bara en nittio centimeter bred säng och med en arm mindre var det mycket lättare att få plats för dem.
– Nu slipper jag hela tiden undra var sjutton jag ska göra av armen när vi ligger och myser! sa hon.
Hans skrattade uppmuntrande. Som hon älskade detta skratt.
– Ja, sa han, du har ju alltid klagat på att du inte haft någonstans att göra av armen. Detta var kanske det bästa som kunde hända dig!
Då kändes det så rimligt, hon visste dessutom att våtdräkten betydde mycket för Hans, men när hon nu packade upp sin arm tänkte hon att det ändå är en avgörande skillnad mellan materiella saker och en kroppsdel. Detta hade ju hennes vänner också sagt till henne flera gånger när de varit ute och fikat. Men då hade hon försvarat det hela – sig själv, Hans, relationen och hela upplägget:
– Ja, men kroppen är faktiskt också bara materia. Själsligen får jag i alla fall allt utrymme jag behöver!
Då hade hennes vänner tystnat, det fanns inte så mycket att invända mot detta. Hon var utan tvekan bäst i hela vänskapskretsen på att argumentera, hon var ju en av Sveriges absolut främsta debattörer och skribenter.