Mattias Johansson: Den här gången tar jag inte renskötarnas parti

Krampaktigt försöker jag hålla avståndet till slirande lastbilar från Rumänien och Polen medan min sambo sammanbitet kisar framåt. I snöröken är sikten bara några meter och en tvärnit betyder döden på den här enfiliga motorvägen. Sonen vill stanna och kissa men jag svarar inte ens. Det är 27 minusgrader och en meter snö utanför bilens skyddande skal. Jag tänker inte bli stående här i midvintermörkret. Det finns en mack i Skellefteå, han får kissa där. Två timmars körning kvar till julfirandet hos morsan och farsan. Om Gud vill. Tänk om vi kunnat ta tåget?

Man måste nog ha gjort några sådana här kamikaze-resor för att förstå varför Norrbottniabanan, det vill säga ett järnvägsspår längst norra norrlandskusten, är en så stor grej här uppe. Och varför jublet blev så högt när det symboliska startskottet gick härom veckan. De flesta söderut verkar inte ha en aning om behovet. ”Finns det inte redan en järnväg där? Vi tog ju tåget till Katterjokk när vi fjällvandrade förra sommaren?” Jodå, det finns en räls i norra Norrland. Stambanan och Malmbanan byggdes redan i slutet av 1800-talet. Men huvudsyftet med de spåren var, och är alltjämt, att underlätta transporten av Norrlands naturresurser söderut. Inte att transportera människor. Rälsen går därför inte längst kusten, där den absoluta majoriteten av befolkningen lever och bor, utan många mil västerut. Mellan de stora orterna är det bil som gäller. Det betyder avgaser. Olyckor. Och en jävla massa soppapengar. Behovet av en järnväg är enormt och har enat de flesta, oavsett partitillhörighet.