Krönika. Mattias Johansson.

2021-09-15 12:10
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Den här gången tar jag inte renskötarnas parti

Det här ger mig framtidstro. Optimism. Och det hör minsann inte till vanligheterna, skriver Mattias Johansson om det stora byggprojektet i norra Norrland. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Krampaktigt försöker jag hålla avståndet till slirande lastbilar från Rumänien och Polen medan min sambo sammanbitet kisar framåt. I snöröken är sikten bara några meter och en tvärnit betyder döden på den här enfiliga motorvägen. Sonen vill stanna och kissa men jag svarar inte ens. Det är 27 minusgrader och en meter snö utanför bilens skyddande skal. Jag tänker inte bli stående här i midvintermörkret. Det finns en mack i Skellefteå, han får kissa där. Två timmars körning kvar till julfirandet hos morsan och farsan. Om Gud vill. Tänk om vi kunnat ta tåget?

Man måste nog ha gjort några sådana här kamikaze-resor för att förstå varför Norrbottniabanan, det vill säga ett järnvägsspår längst norra norrlandskusten, är en så stor grej här uppe. Och varför jublet blev så högt när det symboliska startskottet gick härom veckan. De flesta söderut verkar inte ha en aning om behovet. ”Finns det inte redan en järnväg där? Vi tog ju tåget till Katterjokk när vi fjällvandrade förra sommaren?” Jodå, det finns en räls i norra Norrland. Stambanan och Malmbanan byggdes redan i slutet av 1800-talet. Men huvudsyftet med de spåren var, och är alltjämt, att underlätta transporten av Norrlands naturresurser söderut. Inte att transportera människor. Rälsen går därför inte längst kusten, där den absoluta majoriteten av befolkningen lever och bor, utan många mil västerut. Mellan de stora orterna är det bil som gäller. Det betyder avgaser. Olyckor. Och en jävla massa soppapengar. Behovet av en järnväg är enormt och har enat de flesta, oavsett partitillhörighet.

Men att startskottet går nu, efter 20 års velande, är förstås ett tecken i tiden. Det är ju inte bara av snällhet som vi äntligen får en del av kakan. För även om många fortfarande lever i villfarelsen att norra Norrland är en döende avkrok så är det ju egentligen tvärtom. Arbetslösheten är låg och de nya gröna industrisatsningarna kommer att göra den ännu lägre. Kommunerna ropar redan efter utbildad arbetskraft söderifrån och en sprillans ny järnväg säljer såklart in den där flytten från Bromma till Piteå lite bättre än en Paltzeria och ett överskott av padelhallar.

De flesta jublar alltså – men inte alla. Svenska Samernas Riksförbund menar att järnvägen kommer att göra renarnas vinterbetesmarker ännu mer otillgängliga. Jag förstår deras invändningar. Men det är inte rimligt att ena dagen konstatera att klimatförändringarna hotar renskötseln för att nästa dag kritisera en miljösatsning som en järnväg. Dessutom byggs ju faktiskt den här banan längs kusten. Där har renskötare och bofasta delat på markerna sedan tusentals år tillbaka. Jag brukar, reservationslöst, ta samebyarna i försvar när det bränner till i fikarummen. Men inte den här gången. Det känns lite märkligt, men det är som det är.

Bygget av Norrbottniabanan ger mig framtidstro. Optimism. Och det hör minsann inte till vanligheterna. Vetskapen om att mina ungar i framtiden kan resa snabbt, grönt och säkert till arbete och släkt är en viktig signal om att vi också räknas. Och att människor prioriteras lika högt som timmer och malm. 

För övrigt anser jag att socialdemokratins kris knappast är över bara för att de i vild panik byter partiledare. Snarare tvärtom.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.