Det är filmen Suffragette, om de engelska kvinnornas kamp för rösträtt, som jag har sett. Och gråtit när jag återigen påmints om den fullständiga rättslöshet som kvinnor levde i. Utan rätt till sina kroppar och sina barn och utan rätt att påverka de lagar som satte villkoren för deras liv. 

Utanför biomörkret rasar debatten om de sexuella trakasserier som kvinnor utsattes för på nyårsnatten runt om i Europa, som de utsätts för varje dag de väljer att gå på krogen eller besöka en musikfestival. Sexuella övergrepp är en verklighet för kvinnor i världen, varje dag, året om. Bara i Sverige anmäls ett fall av sexuellt ofredande i timmen. Det här har nu hamnat på agendan, dels för att det som skett naturligtvis är avskyvärt, men också för att vissa försöker göra det här till en fråga om ”de andra”. Att det här är något som ”de andra” gör. Inte vi, vi har nått längre. Vi som inte ens har haft kvinnlig rösträtt i hundra år. 

Och vilka är egentligen vi? Rösträtten och de lagar som reglerar kvinnors rätt till sina kroppar är förvisso kopplade till nationalstaten. Men att vara kvinna, människa, är en global erfarenhet. Och så länge som kvinnor drabbas, eller berövas rätten att rösta, så är vi alla drabbade. Vad blir konsekvensen om vi bestämmer oss för att det här handlar om en kultur hos ”de andra”? Ska vi stänga våra gränser helt och tro att problemet på det sättet är löst? Sätta på oss skygglappar, begrava oss i tv-soffan och fredagsmysa med ett mys som till största delen är fixat och planerat av kvinnan och där största delen av vilan tillfaller mannen?

Demokratin är inte en seger som kan vinnas en gång för alla, den är en pågående kamp. Och den som har makten vill gärna behålla den. Oavsett om det handlar om företagsledare, politiker, män eller fackföreningsledare. Bara makten gynnas av att vi pekar finger och säger att ”de andra” är värst. Vi kan inte räkna med att alla män kommer att ställa sig på vår sida, att förlora sina privilegier är läskigt även när det handlar om det tvivelaktiga privilegiet att ta det man inte får, men alla vi kvinnor borde kunna gå tillsammans. Om min syster våldtas på Tahrirtorget drabbas även jag. Och skulle vi, inom gränserna för den här nationalstaten, på något sätt ha kommit längre när det gäller kvinnors rättigheter så betyder det bara att vi har större möjligheter att delta i kampen. Vi riskerar inte längre att fängslas eller att bli berövade våra barn. Därför måste vi hjälpa dem som riskerar det i dag. 

Samma kväll som jag såg Suffragette hade pjäsen Befrielsefronten premiär på teatern i min stad. En pjäs av Maria Sveland och Sara Giese om kvinnor som väljer att slå tillbaka i stället för att begränsa sig när en serievåldtäktsman härjar i staden. I slutet vajar banderollerna över scenen, Kampen fortsätter. Ja det gör den, tyvärr är den långt ifrån vunnen.