Torekov hade enligt kommunens beräkningar tillräckligt med vatten för hela sommaren innan sommargästerna anlände och började fylla sina pooler och bevattna sina gräsmattor trots att de hade varnats om vattenbristen. Nu blev det förbud mot allt sådant. Vi var två vuxna och ett spädbarn i huset. Jag fyllde några kastruller och behållare med vatten. Jag kunde inte lita på att rikingarna skulle skärpa sig och sluta fylla sina, trots att de hade ett stort Kattegatt som de kunde simma i, alldeles i närheten.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Medan jag fyllde kastrullerna tänkte jag på min faster Sebri som fick gå flera kilometer om dagen till Serkepkans enda brunn, där hon fyllde en stor hink för att förse sina barn med dricksvatten. Jag mindes henne gå med hela smutstvätten till floden i den hårda vinterkylan för att kunna tvätta kläderna där. Jag mindes hennes köldskadade händer. Jag mindes trädgårdarna i mina hemtrakter som torkade efter att vattenkällorna sinade. Alla dessa mäktiga granatäppelträd och uråldriga valnötsträd som dog på grund av rikingars investeringar i livsförintande och klimatförstörande verksamheter.
Förbudet hade en viss effekt. Det sociala trycket hade fått en del av ”sommargästerna” att inte bevattna sina gräsmattor och fylla sina pooler. Flera gjorde det fortfarande i smyg, som om smygandet i sig skulle lindra vattenkrisen. Jag förväntar mig alltid det bästa av människor. Det var nog därför sommargästerna gjorde mig så besviken. Sen påminde jag mig själv om att rikingar inte är som oss vanliga dödliga. De skiter i sina ekologiska fotavtryck. I stället för att känna någon skuld över sitt flygande som andra människor gör, vill de till och med avskaffa flygskatten.
De sitter hellre vid poolen och beklagar sig över avkastningsproblem och skryter om miljonköp och investeringar, än att tänka på sin granne från trakten som kan få slut på vatten. Att deras avokado kommer från byar som dräneras, eller att deras multinationella bolag smutsar ner grundvattnet med olja och ersätter mäktiga regnskogar med sojafält och palm-odlingar är inget som ger dem några gråa hårstrån. Ilskan sköljde över mig som svallvågor när jag ännu en gång påmindes att det är dessa rikingar som har makt i vår värld.
Individuella rikedomar och förmögenheter i en värld som håller på att falla sönder av klimatförändringar, orättvis fördelning och krigföring mot såväl världens mänskliga som icke-mänskliga invånare, är en verklighetsflykt. Det räddar oss inte från den pågående förstörelsen, snarare tvärtom. De rika manipulerar jordens organiska och oorganiska delar för sina egna syften. De manipulerar till och med sin egen mänsklighet, empati och inre vildhet för att kunna trampa på dem som redan ligger, utan att känna skuld.
När en skogsbrand härjar dina hemtrakter, läs miljöorganisationers rapporter om hur torkan startade kriget i Syrien, men känn ingen skuld, utan gå till närmaste miljonär och kräv den på svar. När du till slut inser att dina individuella ansvarstaganden inte förhindrar ökenberedningen på Afrikas horn, mobilisera dig med andra människor och förhindra dessa förstörelser med kollektiv handling. Om du är en förslavad lönearbetare eller livsmeningsberövad arbetslös, skuldbelägg inte dig själv för översvämningen i Japan, det är inte ditt fel. Det är de rikas fel. Sitt i meditationsställning om du behöver det och säg: ”Det är inte jag som mördar jorden utan det är de rika”. Skrik ut det på ditt torg, ta vartenda tillfälle i akt för att påminna dem om att du inte har vant dig vid deras oförtjänta makt och deras förstörelse av världen.
