Krönika: De kurdiska kvinnorna i Syrien hade AK47:or – i Iran har de sitt hår att klippa

På en given signal bankade min mamma sina bestick i bordet på universitetet i Tabriz. Ett ­dussin medstudenter som planerat ­kuppen i en bunker anslöt och snart var hela matsalen ett skramlande uppror. När ingen kunde pekas ut kunde ingen gripas. Aktionen var en av de första gnistorna till revolutionen i Iran 1979. ­Gemene man och kvinna hade fått nog av shahens extravaganser samtidigt som folket letade brödsmulor. En folkstorm svepte över landet och ­störtade den sista despoten i en 2 500 år gammal ­monarki. Det otänkbara hade skett. ­Adrenalinet sjöd av utlöst längtan, alla gapade efter en slev med frihet.

I stället blev de munkavlade med våld. Revolten kapades av Ayatollah Khomeini och ett nytt skräckvälde infördes, värre än det förra. Plötsligt skulle alla kvinnors hår täckas. Mamma och hennes väninnor trodde först att det var ett skämt. Men allvaret var blodigt. Mamma vägrade kuvas, gick med i den kurdiska gerillan och stred mot mullornas mördarapparat.