Shora Esmailian: De fattiga är Parisavtalets förlorare

Det finns de som är hoppfulla, som kallar detta avtal för enastående och dagen för historisk. Kanske bländas de av det ambitiösa målet om att försöka hålla uppvärmningen under 1,5 grader – med betoning på försöka. Visst kan det ses som en seger; efter tjugo års förhandlade lyckades till slut de fattiga länderna tvinga igenom en sådan ambitiös skrivning. Men inget i den målsättningen rimmar med ländernas frivilliga utsläppsminskningar (sk. INDC) och det saknas verktyg för tvingande utsläppsminskningar i det rykande färska Parisavtalet.

För att inte överstiga mer än 1,5 grader måste utsläppen nå en topp och vika nedåt redan i dag, med ett totalt utsläppsstopp redan år 2035, påpekade klimatforskaren Kevin Andersson från Tyndall Center under en presskonferens tidigare i veckan. Tillsammans med andra forskare återkom han dels till att det behövs konkreta och robusta planer på hur utsläppen ska minska, men också att ländernas INDC – också kända som ”klimatplaner” – bör omprövas ofta, helst så ofta som vartannat år. I Parisavtalet står att man ska göra det var femte år. I tidigare utkast har det dock funnits relativt radikala formuleringar med angivna siffror på utsläppsminskningar – men de är nu alltså helt borta.