Jag har en snutkompis, trots att det inte socialt accepterat i mina kretsar. Hon är kvinnofridsåklagare och förutom fantastisk så också jävla bra å ha. ”Bra”, svarar hon när jag frågar vad hon tycker. ”Det är la rimligt. Tycker inte så mycket mer än så än”. Vad det blir för konsekvenser i barnavårds- och vårdnadsärenden vet ingen ännu. ”Vi är ju helt frånkopplade från allt sånt”, säger snutkompisen och syftar på andra myndigheters arbete. Kanske kan det faktum att det nu blir huvudregel att hålla förhör med barnen göra att en del ärenden blir lättare att utreda. Det återstår att se.

Barnfridsbrottet knyts till ett huvudbrott, som är övergreppet mot mamman. De två brotten ska prövas samtidigt i samma rättegång. För att kunna döma för barnfridsbrott krävs att våldet mot mamma bevisas och lagförs. Men så blir det ju sällan ens för de som kommer till domstol. Att utredningar dessutom ofta läggs ner innan dess och att mörkertalet är stort vet vi sen länge. Ett tilläggsbrott kommer inte göra domarna mot våldsamma pappor fler, vilket i sig kraftigt begränsar antalet möjliga domar om barnfridsbrott. Brottet beläggs med ett ”skyndsamhetskrav”, men när huvudbrottet kan ta evigheter är det svårt att se hur fan de har tänkt att detta ska gå till. Att varken polismakten eller rättsprocessen är direkt barnanpassad fixas heller inte i en handvändning.

Många remissinstanser har kritiserat att lagen begränsar sig till att barnet sett eller hört. Det var ett bra tag sen den feministiska och barnrättsliga forskningen slutade prata om att just ”bevittna” våld. Idag vet man att barn ”upplever” våld med alla sina sinnen och att leva i en våldsverklighet påverkar alla dygnets timmar. Barn lär sig undvika, mildra och förutse våld. Pappors våld mot mammor är inte irrationellt och oförutsägbart, istället lär sig barnen mönstret och utvecklar strategier. De kanske inte går hem direkt efter skolan eller stänger in sig på rummet med hög musik när det smäller. Många barn skyddas av sin mamma från att direkt höra eller se, men de vet och de lever med våldets konsekvenser. Kommer deras utsatthet att tas på mindre allvar? Friande domar och nedlagda utredningar får många gånger den effekten.

”Efter sommaren börjar jag skolan och min pappa slog min mamma så hennes tänder gick sönder”, sa en flicka med glittriga springskor och munsår till mig en gång. Efter en tid hemifrån gick mamman men de trasiga tänderna tillbaka, och tog flickan med sig. Utredningen mot exmannen hade lagts ner och hon var livrädd att han skulle kräva umgänge. Tanken på att behöva lämna dottern ensam med honom var värre än att själv också vara där. Jag förstod henne helt, hon var iskallt rationell.

Den familjerättsliga lagstiftningen om vårdnad, boende och umgänge samt socialtjänstens utredningar av detsamma står i skarp kontrast till kvinnofridslagstiftningen. I vårdnadsutredningen som pågått i princip parallellt med utredningen av barnfridsbrottet fortsätter den blinda fixeringen vid gemensam vårdnad och delat föräldraskap. På vårdnadsområdet finns ingenting av kvinnofridsområdets nolltolerans, i vårdnadsutredningen talas om det ”påståenden” om övergrepp och det enda våld som säkert verkar finnas är det marginella, dödliga. Med all sannolikhet hade mamman med de trasiga tänderna dömts till samarbete och fått lämna barnen för umgänge om hon inte gått hem, barnfridsbrott eller inte.

Ingen feminist kan vara emot fler kvinno- och barnfridslagar, men hur mycket våld hade kunnat undvikas, hur många familjer hade aldrig behövt bli föremål för brottsutredning om vi istället kunde ta tag i vårdnadsfrågorna? Om vi istället för att stifta nya fridslagar först såg till att de vi redan har faktiskt fungerar och tillämpas? Vad den nya lagen får för effekt återstår att se. Än så länge är det mest en välkommen bekräftelse: Våld mot kvinnor är våld mot barn.