Denna vår har vi bjudits in till våldtäktsanklagade Göran Lambertz trädgård för gemytlig presskonfa strax efter att han friats från anklagelserna. Vi har också kikat in i den ännu mer våldtäktsanklagade Soran Ismails lilla vrå för ett snack om att vara riktigt ledsen i en dokumentärserie om två delar. Det kan lätt verka som att medierna med SVT i spetsen öppnar salongsdörrarna på vid gavel, viftar med högerhanden och med en butlers röst säger ”stig på mina herrar”.

Det väsentliga är dock inte huruvida Lambertz eller Ismail ska ”få” tala ut i tv. Det intressanta är vad som framkommer. Lambertz erkänner att han bland annat tafsat och ”kladdat” på den student han betraktat som sin egen dotter. Att han inte kunde låta bli. Ismail pratar i en scen om hans drivkraft att ha sex med väldigt många människor samt går in i detalj om hur han förnedrat personer under sexakten. Med samtycke då får man förmoda, även om det inte uttryckligen sägs, vilket i sig för tankarna till det gråzonsområde där de övergrepp Ismail anklagas för ska ha skett. Men våldtäkt, det är ingenting någon av dem vill kännas vid.

Sådär har det låtit sedan metoo-året 2017. En massa män som begått alla typer av övergrepp under guds himmel, men ingen har någonsin våldtagit någon. Jag frågar mig vad det är för mekanismer som gör att man känner att det är okej att erkänna att man betett sig hur svinigt som helst men aldrig tagit det där sista avgörande steget över till en regelrätt våldtäkt. Som att allt fram till en våldtäkt är händelser man med rufsig frisyr och skamsen blick kan få absolution från. Men när v-ordet kommer på tal så har man passerat en gräns.

Så är det också, i strikt rättslig mening, att våldtäkt är en egen brottsrubricering som ingen man utom möjligtvis Hagamannen någonsin ha gjort får man känslan av. Och det är väl precis det som är problemet. Att alla tror att våldtäkt är någonting som sker genom att en ful gubbe hoppar upp bakom buskarna i en dåligt upplyst park. För det låter osannolikt att män vet om att de mot folks vilja tagit på dem, kladdat, tafsat och drivit på men minsann aldrig penetrerat mot någons vilja. Då har alla inblandade som genom ett trollslag velat. Alltså: trots att de inte ville bli kladdade på så har de velat ha sex tydligen.

Under 00-talet har det funnits flera uppmärksammade kampanjer som handlat om sex i gråzonen. De visade på ett förtjänstfullt sätt att en våldtäkt inte behöver ske under dramatiska former. Detta är viktigt att belysa och erkänna. Det är att göra offren en stor otjänst att utmåla våldtäkt som någonting bara ondingar utför. Därför är det relevant och i allmänhetens intresse att få se hur Lambertz och Ismail resonerar kring anklagelserna mot dem. För det blottlägger synen på vad en våldtäkt är. Jag tror inte att alla som våldtar nödvändigtvis hatar kvinnor. Vissa gör det kanske som en maktdemonstration, men många fattar nog inte ens att de våldtagit någon. Innan det problemet är löst kommer vi inte se någon vidare upprättelse för offren.

För övrigt: Är man det minsta intresserad av kultur och ideologin som format vår samtid måste man se Adam Curtis dokumentära mästerverk “Can’t Get You Out of My Head”. Finns med skaparens goda minne på Youtube. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.