BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Stiftelsens första slogan var "För tjejers rätt till en aktiv och meningsfull fritid". En dag träffade jag en dansförening som ville anlita oss. De lyfte att de inte nådde killar, att killar som dansade hade jättesvårt att komma in, blev utsatta och kallade olika skällsord av andra killkompisar om de dansade. Jag förstod då att vi självklart måste jobba med jämställdhet oavsett vilka som blir exkluderade. Vår slogan förändrades till "En meningsfull fritid för alla – oavsett kön".
Några månader senare hade jag ett event där jag skrivit "Alla är välkomna!" på affischen. Jag fick ett samtal från en tjej som sa att hon hatade det uttrycket. Varför? För att hon, 90 procent av gångerna, inte ens tog sig in i lokalen på grund av att de inte var tillgängliga för henne som sitter i permobil. Där och då förstod jag att jag behövde tänka om ännu en gång. Hon bidrog till ett nytt filter på mina genusglasögon. Jag kunde se att oavsett om jag jobbade med att nå tjejer eller killar så var nästintill alla som dök upp vita, medelklass, cis*, hetero, icke-troende och utan synliga funktionsvariationer. Jag började kontakta olika intresseorganisationer, gå på konferenser, läsa på och intervjua personer med andra identiteter och erfarenheter. Även om jag inte kan ha erfarenhet av allt, kan jag ha kunskap om hur diskriminering kopplat till olika grunder kan utesluta människor.
Där och då blev jag också medveten om att jag har en hudfärg. Det låter kanske konstigt – visst måste jag väl alltid ha vetat det? På ett sätt har jag väl det, men i likhet med hur det fungerar för personer som följer normen (oavsett vilken norm det gäller) så ses det som så självklart och normaliserat att det blir osynligt och "neutralt". Jag trivdes bra med att påtala förtryck ur ett underdog-perspektiv. Jag identifierade mig som en person som fick kämpa för mina rättigheter. Insikten om min hudfärg handlade såklart inte om nyansen på min hud, utan om att jag tillhörde en priviligieradi dagrupp. Jag, som snackat så mycket om att "privilegierade personer måste ta ansvar", förstod att detta även måste gälla mig.
I dag jobbar vi i Make Equal med samtliga diskrimineringsgrunder och med samtliga sektorer i samhället. I dag kallar vi oss "lösningsfokuserade jämlikhetsexperter" som jobbar för – och uppmanar till – "praktiskt jämlikhetsarbete". Men ännu viktigare: i dag möter och utmanar jag den vita kränkta cis-kvinnan inom mig som ibland inte alls vill ta ansvar för sina privilegier. För det handlar om att backa, lämna plats, hålla käft ibland och förstå att jag inte har tolkningsföreträde i många frågor. Kampen fortsätter, både på insidan och ute i samhället!
Fotnot: *Cis-person, person vars juridiska kön, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck är linjärt, hänger ihop och alltid har hängt ihop enligt normen.
