Resultatet var ganska mediokert. Det innehöll för all del många av de rätta bitarna, som: ”AI-system kan lära sig och utveckla sig själva, vilket gör det svårt att kontrollera deras handlingar” och ”Vi måste se till att vi utvecklar etiska riktlinjer och standarder för AI [...] så att vi använder tekniken på ett ansvarsfullt och etiskt sätt”. Men hela krönikan var skriven som en präktig gymnasieuppsats som i sin tur var skriven som en wikipedia-sida där man bara kopierat rakt av men använt det sluga knepet att ändra plats på några ord i meningarna för att få det att låta mer eget. 

Från kultursektorn, särskilt musikbranschen, hörs nu ett oroligt surr om att AI kommer att ersätta musiker. Om en robot kan komponera bättre musik än en människa finns det ingen anledning för bolag att anlita musiker. 

”Bättre” är ett intressant koncept när det kommer till de sköna konsterna, eftersom upplevelser inom denna sfär på något vis kan vara både objektivt bra men subjektivt dåliga, eller vice versa. När man talar om musiker som kan komma att bli ersatta av AI menar man dock de som håller på med något slags mätbart uttryck. Studiomusik, reklamjinglar, bakgrundsljud till yogaklasser. Muzak. Sådant som inte alltid är skapat ur en konstnärlig drift utan som är mer att likna vid bruksföremål. Med det vill jag säga att oroliga konstnärer nog kan vara lugna. De kommer inte att bytas ut mot robotar på ett bättre tag. 

I sin årskrönika skriver Daniel Johansson från Musikindustrin (publicerad i januari) att AI redan nu kan komponera musik med stor konstnärlig verkshöjd. De skulle exempelvis kunna programmera fram ett pianostycke av Mozart men framfört i Elton Johns speciella stil, med sång av en röst som låter som en blandning av Amy Winehouse och Lana Del Rey. Han skriver det med entusiasm, men jag tänker bara att det låter som när ett barn får fria tyglar att ta så mycket godis hon vill. Först kanske hon frossar i det, testar alla möjliga olika sorter och kombinationer, men tids nog kommer hon att tröttna och gå tillbaka till favoriterna. Lite så tror jag att det blir om man skulle släppa fantasin lös i någon slags Spotify-AI och be den ta fram möjliga och omöjliga kombinationer av all musik som någonsin hörts under Guds himmel. 

Jag tar riskenatt låta som en autencitetsvurmande luddit, för en konstupplevelse kräver sitt motstånd. Det är en del av grejen att vi kanske inte gillar konsten instinktivt. Eller att vi inte kan styra upplevelsen själva, oberoende av konstnären. Kalla det ”äkthet” eller ”mänsklig faktor”. 

Upplevelsen kan jämföras med retrotrenden inom inredning. Inredningsföretagen har i 15 år tillverkat produkter i ”retrostil” för fulla muggar, men ändå är det textilt, tavlor och teak från 1900-talets mitt som tingar de högsta priserna. Det är någonting visst med att ett stycke har en historia och är tillverkat av någon med ett syfte, en process. De gamla föremålen har ett je ne sais quoi som nytillverkat inte har, oavsett hur likt det är. 

Detsamma kommer att kunna sägas om konst. När nyhetens behag väl lagt sig kommer tio tusen tech-killar att ha hunnit skriva in alla ord de någonsin lärt sig i en bildgenerator och slutligen bli mätta på människoavbildningar med demoniska uttryck och åtta fingrar på varje hand. 

För övrigt: Faran med AI inom andra områden är också kraftigt överdriven. ChatGPT kunde inte ens twittra som Carl Bildt när jag bad den om det.