Det är därför de mörka krafterna är så högljudda. Det är i ren desperation, en sista liten skrämselhicka från deras sida. En skrämselhicka som drabbar många och slår hårt – men glöm då inte att vi lever i medmänsklighetens tidevarv, det är så vi kommer att minnas 2014.

När jag i lördags stod på trappan på Medborgarplatsen i Stockholm och lyssnade på olika gripande tal och själv spelade och såg ut över alla de tusentals som hade trotsat ymnigt snöfall och bitande köld, fick jag för ett kort litet ögonblick känslan av att revolutionen inte bara hade börjat, utan var i full gång och rentav kommit till en punkt när vi samlats för att bestämma hur vi nu skulle bygga upp det här landet.

Jag är smärtsamt medveten om att det inte alls förhöll sig så, det var en manifestation mot något så hemskt och hemskt vanligt som sexuellt våld, och för något som kan tyckas så självklart som samtycke, och den genomfördes till stor del på grund av alla de övergrepp som sker utan att de leder till åtal, fall där förundersökningar läggs ner och fall som inte ens anmäls.

Så det handlade kanske i grunden inte så mycket om att bygga som att värna om det som borde vara självklarheter; en plågsam påminnelse om att det krävs manifestationer för samtycke.

Ändå har jag svårt att låta bli att se den enorma uppslutningen som något annat än ännu ett av många tecken på att något är på väg att hända. Och redan händer. Jag känner av ett engagerat bubbel i Sverige just nu som jag inte känt av sedan tiden runt Göteborgskravallerna 2001.

Den gången slogs hela rörelsen som bekant bokstavligen och brutalt ner, men det känns som att den rörelse som växer fram nu kommer vara mycket svårare att slå ner på samma konkreta sätt – eller på något mer abstrakt subtilt sätt för den delen. Det är så många som verkar ha fått nog och dessutom börjat formulera en vision av hur det kan vara istället.

Under hösten har jag turnerat med min föreställning I det nya landet, och jag har märkt både på publiktillströmningen och gensvaret kring det politiska innehållet när jag pratat med människor efteråt, att det inte bara är människor som lever i en bubbla av jämställdhet och öppenhet som intresserar sig och vill engagera sig just nu. Det som under flera år känts som att leva i en bubbla, känns nu mer som att leva i ett bubbel. Och det är en enorm skillnad mellan bubbla och bubbel. Både rent metaforiskt och praktiskt.

Att Dagens ETC blir en dagstidning nu känns inte som en slump. Även om sju år med Reinfeldt säkert inte gjort förutsättningarna optimala. Så just därför. Det borde inte gå, men det gör det. Och att det inte så genomtänkta och stundvis förlöjligande programmet Fittstim – min kamp på SVT med den absurda underrubriken ”Har feminismen spårat ur?” ironiskt nog ledde till att Feministiskt Initiativ fick fler nya medlemmar än någonsin dagen därpå – det borde inte heller vara möjligt, men det var det.

Ett par av många tecken på att vinden vänder och att något vuxit sig starkt nog för att kunna bli ännu starkare i motgång.

Och när just den känslan av att det börjar vända väl uppstått, blir förstås även orättvisorna och problemen tydligare än någonsin. Kedjorna visar sig först när vi rör på oss, buren blir uppenbar först när vi reser oss upp. Inte förrän vi talar märker vi av munkaveln. Därför är det i begynnande goda tider som dessa det blir som mest påtagligt hur illa ställt det är. Som när den första soliga vårdagen blottar hur skitiga fönster vi har.

Se det därför som ett mycket gott tecken att allt ser så jävligt ut i världen just nu!

I december slog högsta domstolen i Indien fast att homosexuella relationer ska fortsätta vara förbjudna. EU-landet Kroatien röstade i slutet av året ja till att förbjuda samkönade äktenskap. Hatarna slutspurtade 2013. I ren desperation – för de vet att 2014 blir öppenhetens och kärlekens år. Men som Ida i Lönneberga så insiktsfullt röt: Du ska inte tro att 2014 blir öppenhetens och kärlekens år ifall inte någon sätter fart.