Kompis 2, även hon ett fan av lekfull brottning, konstaterar att det handlar om en iscensatt kraftmätning som bygger upp sexuell attraktion.
”En kampscen där båda bjuder på motstånd”, resonerar hon.
Vi kommer in på samtalsämnet brottning efter att ha sett dokumentären ”Hustruskolan” på SVT Play. En på många sätt deprimerande film som tar avstamp i det ultrapatriarkala och misogyna Ryssland, där jakten på en partner är marinerad i unkna könsroller.
Filmaren Alina Rudnitskaya har följt de tre ryskorna Diana, Lida and Vica som alla tre tar lektioner på en hustruskola. I början är alla i 30-årsåldern och söker efter samma sak: trygghet, en högre social status och lycka. Ett inte helt enkelt uppdrag i ett land där andelen kvinnor med råge överstiger andelen män, och många kvinnor är beroende av en mans försörjning för att överleva.
För hustrucoachen Vladimir Rakovsky går affärerna däremot lysande. För dyra pengar ger han lektioner i hur kvinnorna ska bete sig och se ut för att bli valda av en man.
Förtydligande: En man med pengar.
I en inledande scen står några deltagare så framåtböjda att underbyxorna nästan syns under deras kortkorta kjolar. Strax bakom står den sliskige kursledaren och instruerar:
”Säg såhär: ”Farbröder! Hjälp oss. Snälla!”.
Han fortsätter: Vicka på rumpan som kaniner”.
Skeptiskt frågar en av kvinnorna om detta verkligen är tänkt att göras på stan? Läraren ger henne snabbt ett spydigt svar: ”Ja. Vad trodde du? Att vi skulle diskutera modern genuspolitik?”.
Hans expertstatus verkar bygga på ett enkelt faktum: Han är man.
Jag gapar mig igenom dokumentären. Detta är ett land där 8 mars firas med ett tal där president Putin hyllar kvinnans roll som omhändertagande kuttersmycke. Det är ofta så kvinnoförnedrande att det nästan blir parodiskt.
Som när hustrucoachen ger de 30-åriga kvinnorna förförartips som ”Bär tofsar och rosetter i håret”, ”Bete dig som en liten flicka” och ”Gråt när han går”.
Därför hajar jag också till i dokumentärens kontrasterande scen, när kvinnornas egna begär för första gången blir synligt. Där de får vara sexuella subjekt. Märkligt nog är det när de får brottas med sin lärare, den nämnde Vladimir Rakovsky.
Jag blir uppriktigt nyfiken. Vad händer egentligen i denna scen? Varför blir de så upphetsade?
Han är en medelålders gubbe med ölmage, gränslöst självförtroende och snuskigt flin. Ändå blir de unga kvinnorna alldeles tokiga av åtrå när han uppmanar dem att ge honom motstånd i ett slags blandning mellan brottning och dans.
Vica, som utmärkt sig med sina ledsna ögon, får plötsligt eld i blicken när hon fått sitta gränsle över läraren och putta in honom mot en vägg.
”Hur känns det nu?”
”Häftigt!!”
”Hur känner du dig nu?”
”Het!”
Det är på riktigt rörande att se.
Med mina vänner fortsätter jag långt efter att ha sett dokumentären att försöka förstå den där motståndsdansen, och varför den kan vara så effektiv – både i en ultrapatriarkal rysk och en svensk kontext.
”Att ge och få motstånd är en grundmotor i attraktionen”, säger min ena vän.
”Att ruskas om lite, och turas om att vara dominant”, tillägger den andra brottnings-ivraren.
Jag tänker på Vica och hennes lycka i att få bryta sig loss från den klaustrofobiska flickigheten. Hur det är första gången hon får fokusera på sin egen kraft istället för att bli vald av en man.
