Kommentar. Christoffer Röstlund Jonsson.

2020-11-20 13:15
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Bortom Zornkullor med sillmackor

”Ett svenskt namn på en japansk grupp vars musik ges ut av en spanjor i London.

De representerar kosmopolitisk, gränslös konst som lätt framstår som udda. Svår­anpassad. Sådant som de där ilskna knasbollarna på högerflanken vill stampa ut.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Att skriva om jazz från Madagaskar är inte smalt. Förr var det elitistiskt och besvärligt eftersom jag beställt ett vinyl­album från Osaka för 916 kronor och sedan skrivit en lång text om det i tidningen Pop. Jag förstår att folk tyckte att det var elit­istiskt. Idag ligger jazzen från Madagaskar i din streaming­tjänst.”

Andres Lokko sa så under ett två timmar böljande samtal om livet, kampen, konsten. Det kom inte med i min stora intervju med honom, utan skars bort till förmån för det krassa konstaterandet att en uppdaterad fascism är över oss. Eller som Lokko kallar det: knasbollshögerextremism.

Jag plockar inte in citatet som en hyllning till big techs ostoppbara framfart. Utan eftersom det är en högintressant tes att folkligt versus obskyrt inte är en konflikt 2020.

Medan jag skriver detta lyssnar jag på det japanska rockbandet Framtid och deras låt ”The total arse” – den totala röven. Hela texten går så här: ”It’s just getting worse and worse/Hope’s destroyed”. Kort, koncist, inte ”Allsång på Skansen”.

För inte många år sedan hade det här i nästan alla sammanhang varit ett koketterande med det svåra och svarta. Nu kan du själv skriva in ”The total arse” i valfri sökmotor och njuta av lite mer än en minuts musik som låter som när man kör smådjur genom en flismaskin. Det kanske inte är för dig. Men det finns där, löst och ledigt att pröva.

Lokkos snack kom som sagt mest att handla om det politiska dagsläget. För där är det den totala röven och har varit så länge: ”It’s just getting worse and worse”. Då blir den bångstyriga kulturen en krok att hänga upp sitt politiska välmående på, en modernistisk protest­aktion bara genom sin existens att inte vara ”Så mycket bättre”.

Framtid är ett svenskt namn på en japansk grupp vars musik ges ut av en spanjor i London. De representerar kosmopolitisk, gränslös konst som lätt framstår som udda. Svår­anpassad. Sådant som de där ilskna knasbollarna på högerflanken vill stampa ut då de hatar allt bortom en Zornkulla med sillamacka. Må det vara menskonst eller snabbrock från Asien.

Det gör kulturyttringen per definition radikal och antifascistisk, enligt både mig och Lokko. Mer sånt i rövarnas tid.