En alldeles vanlig inledning på en alldeles vanlig kulturtext för den rätt ovanliga kulturjournalisten Andres Lokko. Just den här är publicerad i augusti 2019 i Svenska Dagbladet, där 53-åringen sedan åratal är en röd röst bland djupt mörkblåa borgare. Det som gör stycket så Lokkoianskt är beskrivningen ”skolskjutning i blick”, som används för att teckna en bild av trasiga och tragiska män som valt att investera sitt våldskapital i högerextremism. Den säger allt utan att vara kliché. Porträtteringen tillhör skribenten.

– Vi kan kalla det formuleringsglädje. Något man ska vara försiktig med. Annars blir det bara Yngwie Malmsteen av allt, ekvilibristiskt och oläsligt. Men det finns en formuleringskran precis som en humorkran, och när man lyckas sätta på den så skriver man sig fram. Och skolskjutningen, ja den fungerar och får vara kvar. Det är en bra beskrivning på nazister, säger Andres Lokko.

För en självutnämnd deadlinepundare – ”Läxan måste in!” – som alltid väntar till sista sekunden med att sätta papper i maskinen, måste det bli bra, snabbt. Han skriver som han pratar: många bisatser med ett ständigt sökande efter de perfekta orden, de som skapar en minnesvärd fras värd att citera.

Att bena ut varför texter blir som de blir är såklart svårt att svara på, om inte omöjligt. Då är det lättare att förklara hur dödsrunorna blir till, ett allt vanligare uppdrag som ökar i takt med att rockens fundament och giganter går i graven.

– Jag försöker anamma den döde artistens musikaliska versmått. En text om David Bowie, Lemmy eller Little Richard är annorlunda från en text om Leonard Cohen. Minnesorden är det alltid bråttom med, det blir en idrottsgrej där jag ska hitta en vilopuls i mig själv och skriva som Little Richard wailar.

Andres Lokko är för dagen, förmodligen som de flesta dagar, stilrent klädd i Noah och Supreme där han sitter i ett glansigt konferensrum på ett pandemitömt Södermalms­förlag. Hans nya textsamling, den fjärde i raden, täcker åren 2010 till 2019 och är en mastig dräpare på 656 sidor. Där finns glädje och skoj och sorg. Nyfikenhet, förundran, rädsla, spydigheter. Och dåligt kuvad vrede, förpackat i något som vid en hastig blick mest ser ut som von oben-tyckande och ett självgott dömande av världen. Det är popmusik, hiphop, punk, poesi, utställningar, mode, döda superstjärnor. Ful- och finkultur kolliderar brutalt utan att ens låtsas skämmas. Pixar, Kim Gordon, Netflix, hippa designers och Tomas Ledin gnussar sidor med Discharge, Dolly Parton, P.O. Enquist, Julian Barnes och Bruce Springsteen. I en samtid där kreatörer och kritiker jagar minsta gemensamma nämnare för att göra den stora massan kåt och The Clash ännu misstänkliggörs som ett konstigt specialintresse för finniga tonåringar med spretigt hår, anses Andres Lokko ägna sig åt snobbigt bökande i elitistisk underjord.

Innehållet i boken är omfattande och skjuter från höften åt alla möjliga håll, som det blir när en högaktiv yrkesskribent ska summera nio år i en fet greatest hits-volym. Men spjutet genom samlingen är inte bara konsensuskritiken som visar sig i viljan att lyfta det som ingen annan pratar om, må det vara brittiska grimegangsters eller Degerfors IF. Politiken ångar hett från varje sida. Temperaturen vrids upp längs vägen och skapar ett obehag som skållar läsaren gradvis. För när Andres Lokko i början av 10-talet skriver om Sveriges snabba högervridning, där ett självupplevt exempel är att hans egen socialistiska ståndpunkt plötsligt ses som ironisk, så kan han bara ana, förutspå, att det ska bli värre. Nu, när man på 20-talet blickar bakåt i hans bok, så vet vi att han fått rätt. Det blev värre. Allt är mycket, mycket värre nu än då.

För tio år sedan varnade han, genom analys av klassamhällets övre modemarkörer, för konservatismens nylansering. Något som genom ett decennium av normalisering är hög­aktuellt i kulturdebatten just nu. Och i en text, även den från 2010, skriver han att han vill fnissa åt att Sverigedemokraterna ligger på nästan åtta procent i en Sifo-mätning. Men skrattet fastnar i halsen då siffran tyvärr är sann.

– Min reaktion vid 7,7 procent var lika verklighetsfrämmande som vid de över 20 procent SD har idag. Det är konstigt och skrämmande och samtidigt har det skett med sådan konsekvens och långsamhet i hela västvärlden. Den politiska mitten har genom en normalisering förskjutits. Om jag idag skriver att jag är socialist, oavsett vilken sort jag avser, så betyder det något annorlunda jämfört med för tio år sedan, på grund av den här förflyttningen. Med någon sorts ironiskt glimt skämtar man om att allt vänster om Moderaterna, det är vänstern.

Det är omgivningen som har flyttat på sig medan socialist betyder samma nu som då. Eller, det borde göra det i alla fall, menar Andres Lokko, och noterar att det svenska språket på grund av att den politiska korrosionen från höger tappar ord.

– Jag använder ofta ordet modern, eller modernitet. Och det ordet hör ihop med det skeende jag försöker beskriva. Om jag säger ”det här är modernt” i ett samhälleligt perspektiv så är det positivt. Framåt, progressivt! Allt det man vill att ett samhälle ska vara. De senaste fem åren har ordet blivit något som inte nödvändigtvis varken är positivt laddat eller eftersträvansvärt. Idag stöter det på en nykonservativ patrull: ”Vem har sagt att det är bra med modernitet?” Det är många ord som blivit ideologiska, som empatisk och inkluderande. Så kursen är oerhört skickligt och obehagligt förändrad.

Han ser det nyligen genomförda USA-valets haveri som en logisk och stark spegelbild av det som händer i Sverige. Lite av en makaber, fascistisk fars, som påminner om Killinggänget, det banbrytande humorsällskap som Andres Lokko är del av.

– Det finns två val, om vi kokar ner det. Det är som Killinggängets nazistsketch från 1999. Bränna barn i ugnar eller demokrati, vad säger ni? Bränna barn! Det var ett väldigt roligt skämt vid millennieskiftet. Nu: inte ett dugg.

Du skulle inte skriva det skämtet idag?

– Nej, för det är inte humor. Det är en ledarartikel, konstaterar Andres Lokko krasst.

Sedan lägger han pekfingret på hakan, tittar upp i taket och hmmm:ar överdrivet:

– Man ställer den extremt grundläggande frågan där man bara har två val: diktatur eller ej diktatur. Hälften av västvärldens befolkning väljer diktatur. Och där är Sverige idag.

Samtalet blir snabbt politiskt nattsvart. Och den nedsläckta vägen går genom det popkulturella landskapets liknelser, som sig bör. Likt en Saida med kaffesump säger han att han såg den globala konservatismens återtåg speglas i musiken, när allt konstnärskap strimlades av Melodifest­ivalen, idolprogram och ”Så mycket bättre”. I den oheliga alliansen ingår nutidens ”musikfabriker där medelålders män skriver hits till 16-åriga tjejer i pastelliga klänningar”. Det är ett bevarande som har skruvat tillbaka estetiken och hierarkierna till pre-Beatles: ”Inga långhåriga revolutionärer här, skönt, ordningen återställd!”

Det musikaliska bevarandet är befriat från modernitet, i ordets positiva bemärkelse, och segade sig fram på 00- och 10-talet i symbios med Tea party och Sarah Palin, om nu någon minns de högerspökena. Idag är bevarandet av musiken en ideologisk affärsrörelse som går armkrok med kristdemokratin, Trumpismen, och en konservativ katolik som Edward Bloom.

– Om jag är bitter över den politiska utvecklingen? Nej. Jag är livrädd. Jag accepterar inte läget.

Lång tystnad.

– Jag hänger upp mycket av mitt politiska mående på när det händer något bra. Wow, ett halmstrå! För läget är ohyggligt likt vidriga perioder i historien där vi vet slutstationen. Vägen dit är fruktansvärd och den slutar med tribunaler i Haag. Jag tror att det tar ett bra tag till innan det vänder. När det gör det, vad ska världens alla medlöpare och knasbollshögerextremister som sprang efter Steve Bannons världsordning göra då? När det är 1946 och inte 1945?

Andres Lokko tror att det då blir ”skam, solglasögon och flytta till Argentina” för många, även inom svensk media.

– Hur tar du dig ur det jävla hålet när du raggat på ondskan i tio år? Inte bara flörtat, du har åkt med och heilat dig genom 10-talet. Om vi överlever detta, och det inte blir ännu värre, så kan vi inte gotta oss åt det kanske, men i alla fall med vett och sans säga att det slutar mycket pinsamt för våra fiender.

En av de eviga fienderna är Bert Karlsson. Den mysige främlingsfientlige farbrodern vars parti Ny demokrati öppnade porten för SD:s nutida riksdagsretorik, något som Andres Lokko skrivit om ett antal gånger de senaste 30 åren. I ”2010–2019” nämns Bert Karlsson sju gånger. Aldrig med ett leende. Bland annat är det med när Skara sommarlands forne führer dömde ut Lokko som inte ”hundraprocentig svensk”. Som andragenerationsinvandrare är han då oförmögen att greppa vad som är bäst för svensk invandringspolitik.

Bert Karlsson är korrekt i att Andres Lokkos föräldrar är flyktingar. De lämnade som barn ett sovjetiskt ockuperat Estland, vilket gjorde att sonens socialism utvecklades i ”extrem motvind i en relativt mörkblå flyktingfamilj”.

– Det är fullständigt logiskt att springa åt andra hållet om du flytt undan Sovjetunion, oavsett ekonomiska förutsättningar. Sexåringar på flykt är sällan ekonomiskt priviligierade, ironiserar han, och berättar hur föräldrarnas nya välkomnande hemland banade väg för den ljusröda tonårsrevolutionen:

– När jag på 80-talet skapade min egen politiska uppfattning så var den färgad av något så enkelt som old-school svensk socialdemokrati. Jag växte upp i den socialdemokrati som bara finns kvar i underbara spillror. De chanser min familj fick i Sverige var fantastiska. Avundsvärda. Vi hade inte fått dem i något annat land. Den insikten blev en revolt mot mina föräldrar, om än en mjuk och vänlig sådan. Jag har inte direkt stått på kommunisternas barrikad.

Den svenska socialdemokratin var det bästa systemet, det närmaste en fungerande samhällsapparat som han känner till.

– Och jag råkade växa upp i slutet av den. För att prata popkultur så är jag uppvuxen i en era där artisterna var emot Thatcher och Reagan. De hände samtidigt som mitt politiska uppvaknande och var själva motpolen. Min ideologiska världsbild färgades av det. Jag är en hyfsat lågmäld socialdemokrat av den väldigt gamla skolan.

När textsamlingen inleds bor den inbitne anglofilen i London sedan många år. Men 2011 flyttar han från ”klassklyftornas hemland”, tillbaka till Stockholm, då hans drömmars stad blivit en ”alltmer marginaliserad stad i förfall”. I sin karga, bedrövade avskedstext till Storbritanniens huvudstad skriva han att ”nedmonteringen av The National Health Service, äldreomsorgen och den kommunala skolan ger en dystopisk bild av var Sverige kommer att hamna när vi säljer ut och privatiserar”.

Är vi där nu, nio år senare?

– Jävlar vad nära det är. Jag är fascinerad över hur vi inte ser att det inte fungerar. Titta på England – how’s that working out for you? Så har vi Annie Lööf som ska vara i mitten med Thatcher som förebild. Jag bodde där så pass länge att det organiserade klassamhälle som är deras samhällssystem blev läskigare och mer påtagligt för varje dag. Där är beviset på vad som sker om vi springer efter dem. Ändå rusar vi, framförallt i privatiseringshetsen, och ingen bromsar. Frustrerande, obegripligt, jag blir uppgiven. Därför vurmar jag för spillrorna av den gamla skolans socialdemokrati. Jag vet inte om något går att rädda, för om inga av de här varningsflaggorna hjälper mot den nyliberala ideologin, vad fan ska vi göra?

I samma sotade farväl till London beskrivs en man som heter Alan utförligt i detalj och med sorgsen värme. Det är en person som Andres Lokko ser varje dag på en uteservering på Portobello Road rökandes hemrullade cigaretter. En skäggig, äldre irländsk herre som han lärt sig namnet på, blivit tjenis med, men ändå är det i stort sett en främling. En dag försvinner Alan – sjuk, död, flyttat, vem vet? Eftersom de aldrig var vänner på riktigt fattas svaret.

Varför är en sådan människa viktig för dig att beskriva?

Väldigt lång tystnad.

– För att han är den känslan av att vara del i en gemenskap, en community som man säger på engelska. Även om du inte känner alla i kvarteret så börjar du efter ett tag att säga hej till floristen. Eller plötsligt jobbar det en ny skit­jobbig person på ditt 7-Eleven och du börjar gå till Pressbyrån istället. Det är att tillhöra något.

För ett och ett halvt år sedan gick Andres Lokkos pappa bort. Något som fick honom att fundera kring hur Alan på Portobello Road sitter ihop med hans egna estniska rötter, de som Bert Karlsson hånat.

– Jag har levt i tron att min bakgrund som flyktingbarn inte har påverkat mig alls. Men jävlar, vad det har det. Att hitta hemmet med stort h har varit svårt. Istället kan jag skapa det var som helst, eftersom det är viktigt och bråttom för mig att bygga en känsla av tillhörighet där jag bor. Det är viktigt då det är svårt.

Han beskriver sin egen rotlöshet som kommer av att ha en flyktingbakgrund och att vara uppvuxen inuti den identiteten. Föräldrarna hade absolut inte en packad resväska vid dörren – ”de var trygga som fan i Sverige” – men uppväxten präglades av vetskapen om att ja, man kan bli tvungen att fly. Det skapar en märklig beredskap på uppbrott.

– Jag beter mig lika lokalpatriotiskt i text mot Stockholms Gullmarsplan, där jag bor nu, som jag gjorde med Ladbroke Road i London. Och innan det var det Kungsholmen och Jakobsberg. Utan att jag förstått att jag gör det söker jag efter identiteten i ett annat land. Och när jag tittar tillbaka på mina texter, som man gör när ens föräldrar blir skröpliga och en av dem dör, så går det inte att komma undan att rota i skälen till varför jag gör så.

Och där kommer Alan in i bilden, tillsammans med hans motsvarigheter på Gullmarsplan, en sunkig storstadsknut för kollektivtrafiken strax utanför tullarna i vår huvudstad.

– De blir viktiga för vi är en del av samma lilla värld i världen. Och jag månar oproportionerligt starkt om den. Jag kan härleda det till hur mina föräldrar tog sig till Sverige, och jag börjar inse att min bakgrund är anledningen till så jävla mycket.

Drivkraften som skribent och kritiker, där målet alltid är att hitta ett hål i marknaden där ingen snackar om det han snackar om, kallar han för sin egen ”motvalsgrej”. Även den är färgad av statusen som barn till flyktingar.

– Jag har också gått på universitet och läst litteraturhistoria. Men inte Astrid Lindgren som barn, eftersom vi läste estniska böcker. Varför har jag alltid sökt mig så hårt till engelsk och amerikansk kultur, istället för den svenska? För mig fanns det ingen självklar linje till det svenska. Jag är uppfostrad i andra kulturer och då blev jag en annan sorts skribent och kritiker. Min bakgrund och mina annorlunda upplevelser bortser man från eftersom det inte syns utanpå och då räknas det inte. Istället ses jag som excentrisk och snobbig.

Hur slutade då historien med nazisterna vid Gullmarsplan, citatet i början av den här artikeln? Nå, ingenting hände. Polisen, som Andres Lokko ringde, frågade om nazisterna hotade någon och sedan var det inte mer med det. Han skriver: ”Uppgivet lägger vi på. Vi vandrar verkligen genom en mörk tid.”

Finns det något ljus, förklarar han nu med mängder av bisatser, så är det de där Haag-tribunalerna bakom kröken.

– Jag vet inte hur jag hade resonerat om jag var 21 år. Men oavsett hur det drabbat oss och kommer att drabba oss, så är vetskapen om att mörkret ska försvinna, den är så stark och uppenbar att det är uthärdligt. Och alla ska protestera så gott de kan från den plattform de har. Till varje pris måste man erbjuda, och propagera för, ett alternativ. Det är vad jag är kapabel att göra. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.