Eva Ahremalm: Böckerna är min gödning

Jag tycker om att läsa. Jag njuter när en människa kan konsten att formulera ord på långa rader efter varandra, skapandes berättelser som fångar in mig i sin värld så att jag skrattar eller gråter (gärna båda om vartannat). Jag har haft stor glädje av läsandet. Jag är tacksam för läsandet. 

En bok är för mig en vän, en följeslagare, en liten tid på min egen vandring genom livet. Vissa böcker är svåra att släppa ifrån sig. De lägger jag tillbaka i hyllan med saknad, med en skilsmässoprocess som efterdyning. Jamen jag har ju lärt känna de där människorna, även om de inte finns i verkligheten så har de kommit mig nära. Nästan så att man blir förbannad när man tänker på att de är påhittade. Jag skulle i princip ha kunnat gifta mig med vissa eller i alla fall ha blivit bästa vän med ett flertal. När jag var femton döpte jag min DBS-cykel efter en mycket attraktiv man i en av mina dåtida favoritböcker. Något slags tantsnusk som mormor läste med hetta och som hon sen med en glimt i ögat lånade till mig. Jag tog över boken och drabbades av samma hetta.