Dessutom gör Lydon det under namnet Public Image Ltd. Alltså den glimrande popgrupp han startade när The Sex Pistols föll samman. Vilket förstås gör det hela till än mer en slakt av helig postpunk-ko. 

Bidraget heter för övrigt ”Hawaii”. Vad annars?

I en ny och utmärkt roman av den brittiske författaren och kulturkritikern Michael Bracewell, ”Unfinished business”, påpekar bokens 57-årige huvudpersons vuxna dotter att han – aningen maniskt – inte verkar kunna sluta prata om och referera till punk-eran – på precis samma sätt som hans egna föräldrar i sin tur talade om Andra Världskriget. 

Varje generation hamnar förr eller senare här och beter sig lika chockat som den föregående gjorde när deras föräldraupprors hjältar inte heller varade för evigt. Har vi inte vid det här laget lärt oss att det är så här det helt enkelt fungerar? Nej, givetvis inte.

Ty även jag drabbas, märker jag. Det är nästan omöjligt att acceptera hur den – för mig – uppenbara distinktionen mellan John Lydons en gång i tiden geniala PiL och, säg, Owe Thörnqvist eller Eva Rydberg sedan länge är ganska försumbar. 1979 var PiL världens kanske mest intressanta och relevanta rockband, deras ”Metal Box” fortfarande ett djupt fascinerande verk. Men det har gått 44 år sedan dess. 44! 

Klart att PiL har devalverats till blott något från väldigt länge sedan. 

För att strö mer salt i postpunk-såret är ”Hawaii” dessutom en förvånansvärt rörande och vacker liten ballad i vilket sammanhang som helst. Den är tillägnad Lydons fru Nora som lider av alzheimers och sedan 2020 har han ställt in alla sina övriga åtaganden för att ta hand om Nora på heltid i deras kaliforniska hem.

Under en kort period i mitten av 1990-talet uttryckte brittiska artister som Pulp och Saint Etienne ambitionen att representera Storbritannien i Eurovision. Då var det ett statement mot rockmusikens – redan då – föråldrade coolhets-normer. Men det var givetvis mest något just de sade för att provocera jämnåriga rockdogmatiker. 

Lydon har för övrigt de senaste åren högljutt uttryckt sitt stöd för Donald Trump. ”Kanske är han ironisk?”, resonerade PiL- och Sex Pistols-entusiaster världen över. Men, nej, det var han inte alls. 

Provokativa val av sammanhang är en sak men den allt diffusare skiljelinjen mellan verk och artistens åsikter är svårare. Jag förväntar mig uppenbarligen orimlig integritet av till exempel just John Lydon eftersom han har varit en högst levande symbol för något som jag helst skulle vilja få högakta obesudlat tills döden skiljer oss åt. 

Men försöker man rationellt rannsaka varför Public Image Ltd i en Eurovision-kontext är så upprörande är det ingenting annat än dess tydliggörande av tidens gång, ens eget åldrande, som egentligen gör det så obarmhärtigt, så oproportionerligt svårt att acceptera. 

För övrigt. Apropå åldrande favoritartister beter sig däremot det äkta paret Everything But The Girl exakt så värdigt, korrekt och smakfullt som man kunde önska sig på sin återkomst som duo – efter 24 år – med singeln ”Nothing left to lose”.