I en bärande biroll spelar den brittiska skådespelaren Sophie Okonedo rollfiguren Salome Otterbourne, som den här gången är rhythm’n’blues-sångerska och uppenbart baserad på den bisexuella svarta gospelsångerskan Sister Rosetta Tharpe.

Rättmätigt och allt oftare lyfts Tharpe fram som en av rockmusikens viktigaste arkitekter; ett fundament lika orubbligt som Little Richard och Chuck Berry – men tills nyligen mest en rockjournalistisk angelägenhet. Vårt skrå har tjatat om hennes enorma inflytande i decennier men det krävdes ett vidare engagemang för att historieböckerna på allvar skulle redigeras.

I en samtid djupt infekterad av desinformation och desperata debatter är det en lisa för själen att se hur Black Lives Matter faktiskt skapar fler och fler ringar på vattnet utan att ens göra något större väsen av sig. Till slut tog det liksom bara skruv.

Framför allt noterar jag det när jag lyssnar på det hemlighetsfulla och hyllade r’n’b-kollektivet Sault, som alldeles nyss chocksläppte sitt nya album ”Air”.

Sault är en pseudonym för London-baserade producenten Inflo – Dean Josiah Cover – som till vardags producerar artister som Little Simz, Michael Kiwanuka och Adele. Inflo har även tilldelats mängder av prestigefulla priser som han personligen aldrig bryr sig om att ta emot.

Inkomsterna från hans producentuppdrag verkar gå direkt in i Sault där Inflo tonsätter systematisk rasism, samplar exil-karibisk vardag i valfri brittisk storstad och det ständiga hotet om polisbrutalitet.

Musiken är lika oklanderligt samtida – till och med nästan framtida – som den är fylld av referenser till den svarta musikhistoriens mest underskattade hörn. Inflo har uppfunnit en distinkt och egensinnig ljudbild där då och nu möts i absolut hypermodernitet.

Saults ”Air” är så gott som instrumentalt. Svarta filmiska mini-symfonier klingar av Donald Byrds ordlösa körer från hans mest innovativa Blue Note-era och – mer än något annat – den underskattade producenten Charles Stepneys episka arrangemang för den afro-centriska Chicago-kören The Rotary Connection och dess sångerska Minnie Ripperton.

Jag har lyssnat på ”Air” smått oavbrutet de senaste tio dagarna och blir så glad av framåtrörelsen det indikerar; som ett viktigt kugghjul i en långsam kulturell evighetskorrigering som faktiskt uppnår en förändring av nuet och framtiden genom att peka ut ouppmärksammade stigar genom historien. Till slut mynnar de ut i nya och ganska odiskutabla sanningar.

Inflo och Sault vågar lita på att konsten de skapar är så stark att den leder till just sådana här resonemang som till exempel texten du läser just nu.

I alla fall i varje land som har tillgång till oberoende musikjournalistik finns det – hoppas jag – någon som jag ungefär, som kommer att ta tillfället i akt att äntligen få prata om Charles Stepney, The Rotary Connection och Minnie Ripperton eftersom en med-kompositör och producent till Adele använder sina royalties med just detta som mål.

För övrigt skulle jag vilja rekommendera att du faktiskt ägnar helgen åt artisterna och musiken i veckans krönika. Jag lovar att det är värt mödan och du hittar dem ju enkelt på valfri streamingtjänst.