Krönika: ”Blått för deras ögon. Gult för deras hår. Våra färger fanns inte med”

Jag ser sorg i grabbarnas glanslösa pupiller på Bredängs torg. Centrum är deras väntrum, förvisade till ­periferin bakom en betongridå. De speglar mina egna tonårsögon under uppväxten på nittiotalet i så kallade ”Arab­dalen” mitt i Hässelby villastad. Där människor hade lämnat sina länder med tomma händer men länderna inte hade lämnat dem. Föräldrarna avslöjade sina osynliga ärr i den släpande gången, de krökta ryggarna, de fadda blickarna, förstelnade i det tillstånd de anlänt. I brist på vägledare måste vi trampa upp egna stigar i ogästvänlig terräng. 

Jag sökte frändskap i bröder födda av andra mödrar. I vår villrådighet samlades och ­samsades vi, med ett släktskap utan blodsband. Vi gick i cirklar, cirkulerade runt smärtan, sökte stillheten i stormens öga, men där finns bara mer tomrum. Sakta suddades vår historia ut, dunstade som imma på en backspegel. Amputerade från vårt arv förlorade vi vårt språk, våra sedvänjor, vår släktdräkt. Det enda vi hade var våra kroppar som var oåterkallerligt annorlunda och huskropparna som vi kallade vårt hem i hemlösheten. Vi var barn av vår plats. Stöpta i en underklass. I kollision med en krass samtid befolkad av en laserman, skinnbulor och körutdem-löpsedlar.