Ett exempel: Under många år är Sydkorea ”det goda exemplet” i Asien. Relationerna mellan landet och USA (väst) är starka, inte minst för att få länder bidrar lika flitigt till adoptionsindustrin som Sydkorea. Ekonomin är så expansiv att Sydkorea ges epitetet ”Den asiatiska tigern”.  

Men under 1990-talet krackelerar ytan. De sydkoreanska fackföreningarna är en viktig del i den rörelse som etablerade medier kallar för antiglobaliseringsrörelsen. En internationell rörelse som kräver global rättvisa och som med sina egna berättelser utmanar västledarnas narrativ.

Romanen "Levande och döda" av Han Kang, årets nobelpristagare i litteratur, handlar om en pojke som vandrar runt bland döda och levande och letar efter sin vän: ”Hur länge dröjer själarna kvar bredvid sina kroppar? Flyger de verkligen bort som någon slags fågel? Är det det som får ljuslågan att skälva?”

Språket, i svensk översättning från engelska av Eva Johansson, må vara vackert och poetiskt, men de verkliga händelser som ligger till grund för boken är raka motsatsen. År 1980 sker en massaker i staden Kwangju i sydvästra Sydkorea. Hundratals studenter avrättas av militären, tusentals försvinner. 

Vid denna tid är Sydkorea en militärdiktatur. Censuren är omfattande. Yttrandefriheten icke existerande. Försök till facklig organisering slås ner. Samtidigt är Sydkorea västvärldens favoritland, USA:s gunstling. Kanske just därför. För att militären som mördar står på de godas sida.

De studenter som protesterar på Himmelska fridens torg i Kina upphöjs till hjältar. De sydkoreanska studenterna göms undan i tystnad. Varför? Narrativet som väst har skapat om det goda Sydkorea måste upprätthållas.  

Detta våld på verkligheten är inget som hör till det förflutna. Samma sak sker idag. I Palestina ser vi inte bara ett folkmord ske i realtid, vi ser också verkligheten förvrängas till oigenkännlighet för att passa in i västs narrativ om de goda och de onda. Gisslan har ännu inte fått återvända hem, staten Israel bryter om och om igen mot alla krigslagar det går att bryta mot. Trots det kan DN:s kulturchef Björn Wiman, när han skriver om fotbollskravallerna i Amsterdam i november 2024 – där israeliska fotbollshuliganer gick omkring och ropade ”det finns inga skolor i Gaza för det finns inga barn kvar” – referera till Kristallnatten, den vidriga natt i november 1938 då tyskar gick man ur huse för att våldföra sig på tyskar med judisk härkomst. Där jag hör firandet av utrotningen av palestinska barn, hör kulturchefen något annat. Han hör vad som krävs för att berätta det som passar in i västs narrativ. Han berättar en saga.  

En dag kommer en palestinsk Han Kang skriva en roman. Men innan dess kommer många pojkar och flickor vandra bland levande och döda i Gaza.

För övrigt... är Trumps utnämningar som att se en skräckfilm som är läskig på riktigt.