Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Besöket på Operan sker spontant. En kollega är i stan och vi får med kort varsel tag på två biljetter. Redan utanför slås man av skönheten hos Malmös operahus. Byggnaden ligger vid ett litet torg som måste vara skapat utifrån ögat hos en mästare, i all sin enkelhet är det slående vackert. Inne på operan väntar entréhallen med väldiga trappor och fantastiska ljuskronor, där rösterna från den tillströmmande publiken blir till ett mäktigt sorl.
Vi är alltså långt ifrån gatans osminkade värld. Sittande i var sin mjukt stoppad stol följer vi hur de två gängen från en bakgata i New York drabbar samman. Det är unga män som tuppar sig, aggressivt mot det konkurrerande gänget och för att imponera på de tjejer som flankerar det egna. Där finns poliserna som har i uppdrag att få slut på våldet, men som bemöter det latinamerikanska gänget med öppet rasistiska kommentarer. De vita killarna i Jets blir även de förolämpade av poliserna, men då är det inte hudfärgen utan den sociala utsattheten som de hånas för.
När de två gängen drabbar samman i en avgörande kamp så går det som det går. Ett par knivar och ett överskott på adrenalin är allt som behövs för att släcka två liv.
På väg ut ur salongen enas kollegan och jag om att likheterna med det som sker i Malmö i dag är slående. En dos kärlek kan räcka för att sinnen ska rinna över. Unga män som kränks av att bli bortvalda. Unga tjejer som förälskar sig i killar från det som ska vara den andra sidan. Andra gånger handlar det om makt. I scenföreställningen slåss de om rätten att vara på en gatstump. I Malmö och andra svenska städer i dag handlar det oftare om vem som får sälja knark var.
Det är då kniven eller skjutvapnet tas i bruk. Det är då liv kan gå till spillo, i all hast och trots att det kanske inte var meningen.
Jag går från operan, ut på det vackra torget, med tanken att alla stadens ungdomar borde se föreställningen. Det är möjligt att de inte är lika lättsuggererade som jag. Då slipper de känslan i magen när Chino på scen avlossar ett skott som får publiken att hoppa högt. Men kulturens kraft lär ändå påverka dem.
Väl hemma igen läser jag i boken som ligger på mitt nattygsbord. Det är ”Tiggarens hand”, en spänningsroman av Olle Lönnaeus. Det är en bok jag inte borde skriva om, för författaren är en vän till mig. Men just nu bortser jag från etiken, för det är genom den boken som jag fortsätter att befinna mig i Malmös undre värld. Romanens Amir är en nära anhörig till de unga män som dör i Malmös gängvåld i dag. Precis som Maria och Tony på scenen, kan jag med Amirs hjälp få glänta in i en värld som annars inte är min.
”West side story” skrevs 1957. Det som hände i New York för 61 år sedan pågår fortfarande, både här och där. Våldsspiralen snurrar fortfarande, vilket är skrämmande. Samtidigt är det något i det perspektivet som för mig känns lugnande, och som får den undergångsstämning som har lagt sig över landet Sverige att ljusna en aning. Det vi ser i dag behöver inte vara en början på en ny och katastrofal era. Det är bara som det har varit. Länge. En del har kanske blivit värre. Men annat har samtidigt blivit bättre.
Det är en mager tanke av hopp, det medger jag. Men jag väljer att ta fatt i den.
