Krönika. .

2014-06-02 16:15
"Om jag hade bott här så skulle jag rösta ja i september när Skottland röstar om sin självständighet. Det erbjuder en möjlighet att göra något nytt", skriver George Monbiot.  Bild: Aris Gionis
"Om jag hade bott här så skulle jag rösta ja i september när Skottland röstar om sin självständighet. Det erbjuder en möjlighet att göra något nytt", skriver George Monbiot.

Befria Skottland från dess feodala markägare

En stor flora- och faunarestaurering i ena änden av de skotska högländerna visar vad som skulle kunna hända om vi tog oss an friherrarna.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Maktens förmåga att motsätta sig förändring: det är det som kännetecknar den tid vi lever i. Moraliskt utblottad, i vanrykte, allmänt avskydd? Det är inga problem: vare sig det rör sig om nyliberal ekonomi, skatteflykt, koleldning, jordbruksstöd eller det brittiska överhuset så lyckas det skeva systemet tassa vidare. Lagligt sett upphörde feodalismen i Skottland år 2004. Detta är i sig ett fängslande faktum. Men nästan ingenting har förändrats. Nationen som har den högsta koncentrationen av markägande i den rika världen är ännu efter 15 års självstyre lika ojämlik som någonsin tidigare.

Den tradition av vördnad som den brittiska landsbygden lider av är som allra starkast i de skotska högländerna. Det är nästan ingen som – av rädsla för de verkliga eller inbillade följderna – törs utmana de aristokrater, oligarker, bankmän och schejker som äger en så stor del av vår nation. De styrande i Skottland gör storvulna uttalanden om jordreformer och kysser sedan den friherrliga stöveln. Väldiga egendomar förblir obeskattade och knapphändigt reglerade.

Man börjar få grepp om problemet när man försöker ta reda på vem det är som äger dem. Femtio procent av den privata marken i Skottland ligger i händerna på 432 personer. Men vilka är de? Många stora egendomar står på påhittade företag i Karibien. När den skotske ministern Fergus Ewing konfronterades med detta hävdade han att det skulle kunna ha ”en negativ effekt på investeringarna” om man med lagstiftningens hjälp skulle tvinga markägare att registrera sina egendomar i länder som inte är skatteparadis. William Wallace rider igen.

De skotska rådjursjaktegendomarna och riphedarna gynnas, även om de inte är jordbruksmark, av de häpnadsväckande fördelar som lantbrukarna får. De är undantagna från skatt på inkomst av kapital, arvsskatt och företagsskatt. Markägare försöker rättfärdiga att de har Storbritannien i sitt grepp genom att framställa sig själva som företagare. Country Landowners’ Association har bytt namn till Country Land and Business Association. Varför betalar de då inte företagsskatt på marken? För att tala med Andy Wightman, som skrivit The Poor Had No Lawyers: Skatte­undantagen gör att markpriserna ökar kraftigt, vilket gör att samfälligheter inte har möjlighet att köpa mark.

Trots att egendomarna inbringar så gott som ingenting till statskassan och inte bedriver mycket till lantbruk får de miljontals brittiska pund i understöd. Det nya system med grundersättning som de styrande i Skottland håller på att införa skulle kunna göra den här orättvisan ännu värre. Wightman har räknat ut att emiren av Dubai kan få 439 000 brittiska pund för den egendom han har i Wester Ross; hertigen av Westminster skulle kunna utöka sin förmögenhet med 764 000 brittiska pund om året och hertigen av Roxburgh kan göra detsamma med 950 000 brittiska pund.

De som äger de stora egendomarna håller med hjälp av lagstiftarna och skattebetalarna på att slita sönder nationens väv. I många delar av landet ser bergen ut att ha blivit kamouflerade till skydd mot en militär attack då de blivit fläckvis svedjade i samband med ripjakt. Det är förbluffande att folk fortfarande på 2000-talet får lov att svedja bergssluttningar – förstöra växtligheten, grilla djurlivet, få kolet att gå upp i rök och orsaka ett sepiafärgat och gråfläckigt jordeksem – i något syfte över huvud taget och än mindre för att skjuta ner höglandskycklingar. På de platser där man inte svedjar bergen i jakt på ripor är marken totalt sönderbetad av övertaliga rådjur, som bibehålls i täta populationer för att de bankmän som vaggar fram över hedarna iförda tweedpantalonger ska ha en chans att skjuta något.

Balmoral kastar sin skugga över nationen. Dess extrema och destruktiva styrning – röjning, svedjning, överbetning – under överinseende av prins Philip, ordförande emeritus för Världsnaturfonden, härmas av de andra markägarna. Det är inte mycket som har förändrats där sedan Victoria och Albert tog till sig en surrogatversion av den klädsel och de sedvänjor som tillhörde den befolkning som man precis hade röjt området från. ”Balmoralen” kan jämföras med att Marie Antoinette klädde ut sig till mjölkpiga medan Frankrikes befolkning svalt, men sådan är nu en gång den brittiska vördnadskultur som vi blundar för. I dag blandar de tartanmönster med de edvardianska godsägarnas maskeraddräkter till åminnelse av förra gången Storbritannien var så här ojämlikt.

Trots den här inlåsningen ser vi om inte en högländsk vår så åtminstone början till en förändring: på ena sidan har jag här i Boat of Garten den kala, svarta eländighet som är Monadhliathbergen, på den andra har jag den stora flora- och faunarestaurering förvildning som snabbt och stilla sprider sig i den nordvästra änden av Cairngorms nationalpark. På 100 000 hektar försöker den brittiska föreningen för fågelskydd [Royal Society for the Protection of Birds (RSPB)], den brittiska skogsstyrelsen och National Trust and Wildland Ltd (som ägs av den danske textilbiljonären Anders Holch Povlsen) vända förstörelsen, minska rådjursstammen till ett rimligt antal och se till att det åter växer träd på bergssluttningarna. På Povlsons mark har skogsarealen fördubblats (till 1 400 hektar) sedan år 2006 bara genom att man kontrollerat rådjurens utbredning. Det är förvisso inte en jordreform, men det är det bästa man kan åstadkomma med dagens ödesdigra modell för ägande i Skottland.

Just nu lyses skogen upp av fågelsång. Här och där väntar man sig då man tittar ut över de små sjöarna, som omges av våtmarker och växande tallar, nästan att få se en älg dyka upp mellan träden. Träden sprider sig blixtsnabbt över de nakna bergssluttningarna: i Glenmore har jag råkat på ungtallar, -björkar och -rönnar som växer på 800 meters höjd. Folk pratar redan om att plantera ut lodjur här de närmaste 20 åren.

Fiskgjusen återvänder till sjöarna och skogen i den här delen av parken, och vi kan därav dra slutsatsen att ekoturismen, som gör att inkomster och arbetstillfällen fördelas över landets ekonomi, har mycket stor potential. Kontrasten mot de rensopade riphedarna i östra änden av nationalparken – som knappast ger tillfälle till arbete för någon, som gör att välståndet koncentreras till skatteparadis och där det föga förvånande nästan inte finns några rovfåglar alls – kunde inte vara mer slående.

Det råder inte bot på de andra orättvisorna, men det är en början på att komma till rätta med flera hundra års fysisk förstörelse. Om jag hade bott här så skulle jag rösta ja i september när Skottland röstar om sin självständighet. Det erbjuder en möjlighet att göra något nytt, och jag hoppas innerligt – trots allt som talar för motsatsen – att en oberoende skotsk regering kommer att ta vara på den.

Den bör lista alla de markägare som faktiskt bidrar till nationen, kräva in de skatter som Westminster vägrar att ta upp, se till att det bara är jordbrukare som får understöd och sätta ett tak på 30 000 brittiska pund per skalle, förbjuda svedjning, kontrollera rådjursstammen och göra Skottland till ett land där man faktiskt kan se återhämtningens gröna skott. På fredag publicerar Land Reform Review Group, som de styrande i Holyrood tillsatt, sin rapport, och det troliga är att resultaten är förödande. Kommer Skottland äntligen att resa sig?

George Monbiot

Född: 1963.

Bor: Oxford, England.

Gör: Miljöaktivist, författare, journalist och kolumnist i The Guardian. Kom nyligen ut med boken Feral: Searching for enchantment on the frontiers of rewilding.
 

Översättning: Hanna Hannes Hård

Kolumnen är tidigare publicerad i The Guardian.