Och skulle man drista sig till att öppna ett köksskåp så ramlar det ut plastbyttor och glassburkar i olika storlekar som någon (läs: jag) har sparat för att de kan vara bra att ha när man gör lunchlådor. Jag gör aldrig lunchlådor. Och skulle jag någon gång göra en så glömmer jag den hemma i den allmänna villervallan på morgonen.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Jag önskar såklart att jag hade ett vackert och välstädat hem. Ett sånt där som gjorde sig på Instagram. Men någonstans på vägen har jag fått acceptera att vi inte är den typen av människor eller den typen av familj. Av alla familjemedlemmar, inneboende flyktingar och husdjur i mitt radhus är det nog egentligen bara katten som skulle passa in i ett livsstilsmagasin.
Dessutom verkar det jobbigt. Det där med att lägga så mycket tid på ytan. Att behöva tänka på vilken tallrik som blir snyggast på frukostbilden eller vilken tyllkjol som fladdrar bäst i vinden. Jag slänger mig hellre i soffan med en halv säsong av Broadchurch och en hel chokladkaka. Man är den man är.
Men någonstans har en känsla av obehag börjat smyga sig på. Inte över dammråttorna, men över prylarna. Sakerna. Böckerna. Kläderna. Möblerna. De är för många. De tar för mycket plats. Det börjar inte bara bli svårt att komma fram, det börjar bli svårt att andas.
”Sakerna du äger kommer till slut äga dig”, sa Tyler Durden och det hade han ju rätt i.
Enligt städnings- och sorteringsgurun Marie Kondo ska man börja rensa genom att slänga ut allt man äger och har. Innan man får ta in en enda sak igen ska man hålla upp den i ljuset och fråga sig ”Does it sparkle joy?”. Om ”ja” blir den kvar, om nej åker den obönhörligen ut. En sådan typ av rensning hemma hos mig skulle sluta med att en ensam katt gick runt och jamade i ett tomt radhus, så det funkar tyvärr inte. Men jag har i alla fall börjat. Jag sitter på golvet och gör högar, sätter in i pärmar, lägger i papperspåsar med ambitionen att en kasse med prylar om dagen ska lämna huset och hamna någonstans där den gör större nytta än hemma hos mig.
Det är en slags reningsprocess – för varje kasse jag bär ut känner jag mig lite lättare. Och jag inser att jag kommer inte att vilja läsa om den där pocketdeckaren av Donna Leon och att barnen inte kommer att vilja ha pinnstolarna och gratängformarna som jag sparat tills de flyttar hemifrån.
Det som blir kvar, är kanske inte det som sprakar av glädje, men som bär på några slags minnen. Fåtöljerna som jag fick av mormor. Bilden som en kompis tog på oss när vi var väldigt unga och väldigt kära. Teckningen föreställande ”en häst och en krokodil” som något av barnen gjorde när de var tre år och gick på förskolan. Tröjan som mamma stickade innan hon fick ont i axeln och inte kunde sticka längre.
Nu gäller det bara att hitta en strategi för att inte trilla dit igen. Nunnor, oljeshejker och den amerikanska art directorn Matilda Kahl är något på spåren: De bär samma kläder varje dag.
I stället för en garderob som svämmar över av kläder: sju svarta byxor, femton vita blusar, ett litet svart band i rosett om halsen, klart. (Eller alternativt, om man är oljeshejk: vit långskjorta, röd- och vitrutig huvudduk, svart snöre runt, klart).
Vi vet ju att vi alla ska dö och att vi inte kan ta med oss en enda H&M-tröja dit vi går. Att 82-åriga Margareta Magnussons bok ”Döstädning – ingen sorglig historia” med den förtjusande engelska titeln ”The gentle art of Swedish death cleaning” blivit en bestseller är dock en nödvändig påminnelse om att vi kanske inte bör lämna de där tröjorna efter oss heller.
