Anders Wallén: Avslappningens svåra konst

Jag har varit ute i stora världen igen. Den som finns bortom 70-skyltarna och dit ögat inte når ens om man står på en stege. Den här gången har jag tillbringat en månad på en liten ö i Kroatien.

Dylika geografiska sjumilakliv har tidigare ofta föranletts av någon sorts projekt som vagt har föresvävat mig. Och i de fall jag inte har haft några idéer på förhand har sådana alltid anmält sig inför nya förhållanden och intryck. Kort sagt har jag svårt att möta nya människor och miljöer utan att se dem som potentiella aktörer och scenerier i en omhuldad tvångstanke att berätta något. Därför har jag alltid känselspröten inkopplade. En mening eller en rörelse kan snurra igång mina associationsbanor i en yster dans av fria fantasier och egna erfarenheter och vips står jag där inför ett uppslag. Det är en styrka. Det är en svaghet. Och det är kanske en diagnos. Jag vet faktiskt inte. Det kan hur som helst vara rätt jobbigt. Jag har svårt att koppla av på riktigt. Som tur är har jag en livskamrat som förstår det här även om hon också kan tycka att det är påfrestande när jag inte bara kan existera en liten stund utan ambitioner. 

Jag tror att det kan bero på att det var så struligt att komma fram till det liv jag har förmånen att leva i dag och att jag därför tycker att jag har så mycket ogjort. Och i detta ligger också en oro som gränsar till skräck över att jag har utsatt mina drömmar för så hårt slitage att om jag släpper dem ur sikte kommer de aldrig mer tillbaka. Tyvärr är jag utrustad med en envishet som ibland står i vägen för mitt eget bästa. Jag tar sällan emot goda råd. Jag kan själv. Jag är pinsamt medveten om att det är den lilla femåringen i mig som påstår det. Men han har ju också rätt att leva. Eller hur?