Krönika. Kristin McMillen.

2020-07-03 11:11
Puffetikett
Dagens ETC

Att vara kvinna är ett arbetsmiljöproblem – även på hemmakontoret

Samtidigt yr mamman runt i köket och fräser olika varianter av ”Skulle vi kanske kunna hjälpas åt med… ”, vilket i klarspråk betyder ”Se för fan till att göra den här hushållssysslan nu, eftersom min upplevelse är att det alltid är JAG SOM”.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det börjar med en scen. Pappan står i hallen och försöker få på barnen kläderna. Medan femåringen för tusende gången gnäller att han inte vill gå till förskolan (eftersom de vuxna får jobba hemma) satsar tvååringen helhjärtat på att driva kravet ”ingen solkräm men två kepsar” (eftersom hon är ett barn).

Samtidigt yr mamman runt i köket och fräser olika varianter av ”Skulle vi kanske kunna hjälpas åt med… ”, vilket i klarspråk betyder ”Se för fan till att göra den här hushållssysslan nu, eftersom min upplevelse är att det alltid är JAG SOM”.

Och då säger pappan ”Ja, självklart”, men att han snart måste ta ett videomöte efter lämning. Vilket han gör, resten av dagen. Sedan blir det en ny arbetsdag. Och en till, och en till. Allt enligt samma scenanvisning.

I början av mars fick många av oss skrivbordsarbetare i Sverige order från våra arbetsgivare om att börja jobba hemifrån av smittoskäl. Sedan dess har det gått nästan fyra månader. Månader av att slippa det öppna kontorslandskapet. Månader där restiden reducerats till de fjuttiga sekunder det tar att transportera sig mellan hall och vardagsrum. Månader där vi kunnat dunka in en tvätt under arbetsdagen eller dammsuga på lunchen.

En av många upplevd lyxig tillvaro, som för mig tyvärr fungerat precis tvärtom. Jag har bara blivit mer och mer stressad och ledsen.

Desperat har jag försökt förstå känslan av otillräcklighet. Kanske ger ensamheten existentiell ångest? Möjligen känns det mindre som att jag gör mitt jobb när jag inte fysiskt sitter på kontoret? Jag har också varit inne på att lösa problemet med drastiska metoder. Flytt? Köp av sommarstuga? Båt? Hund?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Till sist har jag tvingats inse att det största problemet med hemmakontor mer än något annat handlar om mig själv och om den traditionella kvinnorollen. Jag saknar innerligt det jag som fick gå till jobbet och bli en annan några timmar. Den delen av jaget som inte är gnällig morsa eller hemmafixande projektledare.

Utan mitt jobbjag känner jag mig fullkomligt amputerad.

Jaget som fick gå till kontoret småpratade med kollegor, hjälpte någon i arbetet, blev hjälpt, ställde frågor om någons förkylda katt och så vidare. Avskakat var upplösningstillståndet efter förskolelämning och hushållslogistik. Känslan av att vara en hyfsat härlig människa brukade infinna sig inom bara någon kvart.

På hemmakontoret har allt i stället sakta flutit ihop till en känsla av att varken hinna med jobb eller hem, trots att jag nästan aldrig ägnat så mycket tid i just hemmet. Vinterkläder som fortfarande ockuperar hallen (hallå, det är högsommar). Högar av leksaker som inte leks med för att de är just högar. Barn som är barn.

De tar aldrig slut, sakerna som behövs göras. Men rent fysiskt går det att koppla bort – genom att få vara ifrån hushållet en stund. Till exempel genom att gå till kontoret.

Under våren har det skrivits en del om hur hemarbete påverkar människors psykiska hälsa, och vad vi skrivbordsarbetare bör göra för att undvika de värsta fallgroparna. Sitt ergonomiskt! Gå en lunchpromenad! Byt om till arbetskläder! (åtminstone på överkroppen). Ungefär så har de hurtiga tipsen lytt.

Alldeles för lite har det däremot pratats om hur vi mår av att aldrig få en paus från hemmet. Och inte minst – hur detta lång­variga hemmaarbete påverkar oss kvinnor, som enligt den senaste statistiken från SCB fortfarande varje vecka lägger sex timmar mer än män på arbetsuppgifter som får privatlivet att gå runt. Vi som ofta axlar rollen som hushållets projektledare, den som ser vad som behövs göras och som under vårens ordinerade hemmaarbete aldrig fått ledigt från just det.

Jag skulle vilja läsa mer om hur ”jobba hemma”-tillvaron påverkar könsrollerna i hemmet. Hur kvinnorollen kan blir ett faktiskt arbetsmiljöproblem – och vad vi kan göra åt det.

Om någon vet hur jag får tyst på ”Att göra”-listan i huvudet är jag idel öra. En annan fråga är hur vi får männen att börja dela lika. Tills dess ska jag bara ta hand om dammråttan vid sängen, klippa gräset och fixa trevlig dynförvaring till hammockkuddarna. Och varför inte äntligen lära mig göra hälsosamma groddar?

Ja ni hör ju.

Kontorslandskap kom tillbaka, allt är förlåtet.

Plus & minus

Plus: Romanen ”The hate u give” av Angie Thomas kom visserligen redan 2017 men kunde inte vara mer aktuell i och med Black lives matter-protesterna. Blixtrande intelligent om en ung kvinna vars kompis mördas av polis. Läs läs läs.

Minus: Att jag snott sommar­stilen från Stefan Holm. Semester­modet, en värdighet i fritt fall.