Krönika. Andres Lokko.

2021-05-17 16:50
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Att frossa i Yasin – och missa filmen

”Gängkriminalitet är en jättedålig idé och risken att dö är ganska uppenbar.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Den svenska kulturdebatten om gängkriminalitet och hiphop pågår, så vitt jag vet, fortfarande. Åsikterna bubblar bara på någonstans i ett hörn av alla svenska kultursidor. Samtidigt är det samma visa varje gång. Diskussionen sker i ett nonchalant vakuum. Man positionerar sig till synes beläst och inlyssnat: man har ju minsann pluggat sina Yasin-textrader! Alla är jätteduktiga på svensk hiphop!

Men varför stannar det alltid där?

För tio dagar sedan hade – äntligen! – en av hiphopkulturens internationellt mest omtalade verk på flera år premiär på svenska Netflix. Jag har letat efter svenska recensioner av Andrew ”Rapman” Onwubolus ”Blue Story” på samma kultursidor som visst älskar – och förstår – hiphop men har hittills inte hittat en enda. Kanske googlar jag slarvigt? Eller så hoppade man bara över den. Som vanligt.

”Blue story” hade kritikerhyllad brittisk biopremiär för exakt ett år sedan. Strax senare visades den i USA där The Los Angeles Times kallade den en ”shakespearesk rapsodi” och kanske är det faktiskt den mest talande och passande beskrivningen. Den har alla ingredienser man kräver av ett Shakespeare-drama, bara andra kläder. Kungarna och prinsarna är gängbossar av sina postnummer i Peckham och Lewisham. Och ”Julia” drömmer om att bli r’n’b-stjärna.

Filmens sensmoral – för att få det ur världen – är enkel: gängkriminalitet är en jättedålig idé och risken att dö är ganska uppenbar.

Regissören Onwubolu debuterade – under artistnamnet Rapman – med en trilogi socialrealistiska kortfilmer i engelsk gängmiljö på Youtube redan kring 2017. ”Blue story” är hans storbudgetversion av samma lätt självbiografiska berättelse om den brutala rivaliteten mellan två postnummer i utsatta och segregerade delar av Södra London. ”Blue story” eftersträvar, mer än något annat, att visa hur uppväxter i de här områdena verkligen kan se ut. Den väver dessutom in regissören själv i filmen som istället för att vara en anonym berättarröst rappar informativt i en biroll när det krävs. För övrigt gör han det utan att det faktiskt blir speciellt pinsamt. Greppet fungerar över förväntan. Precis som hela filmen. Men det som gör ”Blue Story” viktig med ett lite större V är hur den mer än något annat handlar om representation – både i handling och genom vilka vi faktiskt ser på skärmen. Oetablerade unga skådespelare ges en möjlighet att synas och glänsa. Bostadsområden som sällan annars visas på tv eller film spelar en viktig biroll och får en fiktionaliserad status. ”Blue story” visar effektivt hur dessa geografiskt ned­ärvda problem inte går att stoppa med vare sig hårda fängelse­straff eller nedmontering av välfärd och privatiseringar.

På så många vis är ”Blue story” på Netflix en genuint viktig kulturhändelse. Inte minst, förstås, i skenet av den gångna vinterns kultursidesengagemang i ämnet. Förutsatt att man nu faktiskt ser den. Men nu nås vi knappt ens av informationen att filmen existerar. Så lyckad var den utdragna evighetsdebatten.

För övrigt är soundtracket till ”Blue story” – med bland andra Giggs, Digga D och Jorja Smith – ganska lysande och finns på din valda streamingtjänst.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Andres Lokko
Andres Lokko 

Andres Lokko bor i Stockholm och är frilansande kritiker och krönikör.