Melissa Broders ”I fiskarnas tecken” må vara bland det mest drastiska, svarta och uppriktiga jag läst på länge om kvinnor, ångest och sexmissbruk, men det slutar lyckligt och det gör mig så väldigt arg. Hon klarar sig! Suicidal och svintokig sida upp sida ner och sen ba: ”’äh, jag klarar mig utan män. Jag är frisk nu.”

Vill jag att hon ska dö? Hade det varit tillfredsställande? Är jag en kulturell psykopat?

Nä. Tror faktiskt inte det.

Så varför avskyr jag denna lena, fina lösning, detta mjuka bolster av förlösning som vår plågade, djupt ångestridna, hjältinna till sist får landa på?

Jo. För att jag avskyr tanken på livet som en rebus som går att lösa, bara man tänker i räta, rätta banor, avskyr tillvaron som ett tetris där varje färgglad bit har sin korrekta plats, avskyr det för att rätlinjigheterna känns som en genväg till döden, men också för att det helt enkelt inte är sant. Folk blir inte hela bara så där hux flux.

Ingenting blir helt pang tjoff.

Ändå verkar vi i vår samtid helt besatta av att tro det, och om vi inte riktigt tror det så försöker vi i alla fall intala oss att det är så, och i stor utsträckning är detta ett alldeles normalt beteende. Vad ska vi annars göra med vår förtvivlan?

Om vi inte kan fixa något av allt det som är trasigt i vår sargade, smutsiga värld, ingenting alls, är det inte då lika bra att lägga sig ner och bara dö på en gång? Är det inte alltid bättre att göra något, precis vad som helst, än att ge upp?

Hm. Kanske inte.

Kanske är det enda rimliga att göra just nu att ge upp.

En av höstens störigaste (på ett bra sätt) böcker är Sven Anders Johanssons ”Det cyniska tillståndet”. En personlig essä som reflekterar över de senaste tre årens vilja i det svenska samhället att faktiskt göra något, precis vad som helst, mot rasismen, för flyktingarna, för klimatet, mot miljöförstöringen, och ganska så konsekvent argumenterar mot denna vilja.

Det är dumt att göra något lite vad som helst, argumenterar Johansson, för det får oss att tro att vi har gjort skillnad när vi egentligen inte gjort ett skit och det är det verkligt cyniska i dagens samhällsklimat.

Vägran att se det förtvivlade tillståndet i ögonen.

Jag stör mig på Johansson för att jag tror att han delvis har fel, falsk godhet dödar inte särskilt effektivt skuldkänslorna. Vi kan vara förtvivlade och sopsortera samtidigt, men han bråkar redan så fint med sig själv om saken att jag ändå kan se poängen.

Sluta låtsas, sluta fejka.

Läser strax efter Johansson en artikel om att förskrivningen av antidepressiva till barn och unga tredubblats på tio år, vilket experter bedömer vara en rimlig ökning, så mycket sämre mår barn idag. Samtidigt, i en bisats i slutet av texten, nämns att det inte finns något som helst evidens för att medicinerna funkar på barn. Däremot vet man att de kan ge rätt så allvarliga bieffekter.

Ok.

Det spelar alltså inte ens någon roll om det man gjort, den åtgärd man satt in, förändrar något alls, så länge illusionen om att ha gjort något kan upprätthållas.

Tydligare än så blir kanske inte den falska självbild som vi skapat åt oss själva, en kollektiv narcissism där skenet av att ha bidragit till en förändring är mycket, mycket viktigare än försöket att på allvar förändra något i sig själv.

Tänker att det hela hänger ihop med vår senkapitalistiska besatthet av vad som går att räkna, kategorisera och mäta. Att allt måste manifestera sig, bli synligt, som piller i en barnhand eller den sorts narcissistiska aktivism som Johansson menar dödar den verkliga förändringen. Att vi bara går i marknadsliberalismens ledband med vår låtstasindividualitet och vårt fejkengagemang. Kolla jag gör något.

Och det är väl där hela bågen böjs tillbaka till Melissa Broder och hennes förtvivlade hjältinna vars förtvivlan så lätt gick att lösa.

Tänker på Kerstin Ekman som skrev att det är nödvändigt att vara förtvivlad (över sakernas tillstånd i världen) för där börjar förändringen. Och sen när jag frågade henne om det så sa hon, själv förtvivlad över hur vi håller på att utplåna allt runt omkring, men är folk verkligen det? Det är väl det som är problemet, att människor inte är så förtvivlade som de borde vara?

Låt oss ge upp.