Helena Hedlund: Är det äkta solsken i burken?

Jag trodde att det var spöken jag såg, men det var Ku Klux Klan. Pjäsen hette Kom igen, Charlie! och var en skrattfest för vuxna. Jag var ett barn. Ett barn med blossande kinder och bultande hjärta som fick följa med pappa på teater. Det var inte första gången. Nästan varje genrep såg vi tillsammans, han fick biljetter genom jobbet, och jag fick följa med trots att jag egentligen var för liten. Jag älskade det! Jag längtade, räknade dagar och smekte med fingret över teaterannonsen i lokaltidningen. Jag minns känslan i kroppen när vi klev in i teaterhuset, den totala närvaron. 

Jag absorberade allt. Sorlet från publiken, stämningen, förväntningarna. Skratten. Den röda salongen, lukten av damm, smink, svett och parfym. Ibland satt vi långt fram och då såg jag skådepelarnas rynkor och hur de spottade på varann när de pratade. Jag älskade dem! Oavsett ålder och kön, jag var kär i alla skådespelare! Jag följde dem krampaktigt med blicken tills de försvann ut i kulissen, jag ville bränna fast bilden i minnet. Efteråt dröjde jag mig kvar till sist i teatersalongen och en enda intensiv tanke dånade i huvudet: Det här är mitt hem!