Krönika. Kristin McMillen.

2019-12-11 11:20
Puffetikett
Dagens ETC

Äntligen en film om en kulturman som inser att han haft fel

Vi ser i Charlies ögon att han förstår. Att det är kärlek att förstå.

Kristin McMillen: I Noah Baumbachs svarta dramakomedi "Marriage Story" handlar konflikten om längtan efter hemhörighet. 

Men framförallt om att lyssna på sin partners behov. 

(Spoilervarning)

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag vet, det låter som Science fiction. Men det har hänt. En film om en kulturman som inser att hans fru hade rätt. Att han borde ha lyssnat på hennes behov istället för att bara tänka på sin egen konstnärliga vision. I Noah Baumbachs nya svarta dramakomedi ”Marriage Story” möts Adam Driver och Scarlett Johansson i vad som mycket väl kan vara deras livs bästa roller.

Han: Kulturmannen Charlie som driver en experimentell teaterensemble i New York.

Hon: Los Angeles-födda skådespelaren Nicole, som blev känd i en hyllad tonårsfilm, men som sedan absorberats i makens viktiga arbete med den väl ansedda teatergruppen.

De verkar älska varandra. De verkar komplettera varandra. Han verkar uppriktigt vara en otroligt engagerad pappa och fantastisk arbetsledare som ser sina medarbetare till minsta praktikant. Och hon får huvudrollerna i hans kreddiga uppsättningar. Ju.

Men plötligt langar Nicole fram ett kuvert. Charlie har blivit delgiven.

En advokat, spelad av en överspänd Laura Dern, kallas in. Nu börjar en smutsig skilsmässoprocess där tonläget snabbt trissas upp. Charlie, stämmer det att du inte hade spänt fast bilbarnstolen ordentligt i hyrbilen när du skulle hämta din son?. Nicole får frågor om hur mycket vin hon egentligen dricker. ”Så delar du en flaska vin varje gång du är på restaurang?”. Båda blir misstänkliggjorda och smutskastade med fulast möjliga knep.

Och allt handlar om var familjen ska bo. Hon vill Los Angeles. Han har sedan länge bestämt New York.

”Vi är en New York-familj” upprepar Charlie som ett mantra genom filmen. Men då har Nicole redan sett till att sonen börjat i skola i Los Angeles – vilket rätten kommer att tolka som att han bor där. ”Vi bor i New York” försöker Charlie allt mer desperat. Till sist tvingas han inse att han haft fel. Det är han som valt The big apple genom åren, utan att ta hänsyn till vad hon försökt berätta om sina behov. Hela tiden har han bara tagit för givet att hon vill samma sak som han.

Till slut kostar det honom äktenskapet.

Med sin pendling mellan städerna Los Angeles och New York knyter filmen tydligt an till längtan efter hemhörighet och en människas rötter. Vad göra när båda parter i relationen har tydlig förankring men till helt olika städer? Hur lägga upp familjelivet när båda är totalt rotade fast på helt olika håll?

Under åren som gifta har den New York-vurmande Charlie omedgörligt löst situationen genom att vifta bort Nicoles behov av att bo i sin hemstad ett tag. ”Vi var gifta. Vi pratade om många olika saker. Om att flytta till Europa, om att skaffa ett... serveringsbord eller vad det nu heter”.

Till slut ger hon upp på att försöka be och förklara. Och när han inser att han borde ha lyssnat är det för sent för att prata i vanligt tonläge. Då är samtalen redan på skriknivå

”Du vill inte ha en egen röst. Du vill bara klaga på att du inte har en röst!”.

”JAG HOPPAS ATT DU FÅR EN SJUKDOM OCH SEDAN BLIR PÅKÖRD AV EN BIL OCH DÖR”.

Men mitt i all smuts finns också kärleken. Hur hon fortsätter att klippa hans konstiga page, knyter hans skor. Det skådespelarmässiga finliret är imponerande. Det bubblar nyanser under ytan, fräser i deras ögon och bjuds på fulländad sorglig komik i så många scener att man till sist tappar räkningen. Sympatierna skiftar.

För hängivna Bergman-fans smattrar referenserna förbi: porträttbilder inspirerade av ”Persona”, de självklara blinkningarna till tv-serien ”Scener ur ett äktenskap”. Här finns också hyllningar till tidiga Woody Allen och skilsmässofilmernas gyllene graal: ”Kramer vs Kramer” med Meryl Streep och Dustin Hoffman från 1980.

Att hitta kärleken i ett sammanbrott har varit filmskaparen Noah Baumbachs mål med filmen, och med det har han verkligen lyckats. En värme som inte bara intellektuellt plågade teaterpar kan känna igen sig i, utan alla som bråkat med sin partner.

I slutet lever Nicole upp. Hon är hemma. Hon har börjat regissera. Blivit mer än bara hans konstnärliga bihang. Och vi ser i Charlies ögon att han förstår. Att det är kärlek att förstå.