Dag Thelander: Amnesti ett första steg

Eleverna på sprint är vanliga 16-åringar med ovanliga problem. Vanligheten är det första som slår mig. Hur de trots sin speciella situation liknar andra klasser. På morgnarna är de trötta och sura. Inför prov sänker sig ett onaturligt, dovt lugn. På fredagsbussen in mot stan tinar de upp och röster och skratt stiger mot taket. Helgplaner smids. Jag minns precis hur den där frihetskänslan kändes.

Problemen lär jag känna efterhand. Många av sprintarna lever ofattbart stressiga liv. De har kommit ensamma till Sverige och bor på elevhem. De är tonåringar utan andra vuxna till stöd än advokater och tolkar. Flera har dessutom sina familjer kvar i länder där de tvingas hålla sig gömda, eller där det råder krig. Jag försöker föreställa mig hur det skulle ha varit för mig att i slutet av högstadiet flytta ifrån mina föräldrar och alla jag kände till ett främmande land och sedan nås av nyheter hemifrån om skadade och döda. Den oron. Men det kommer jag förstås aldrig att förstå.