När jag väntade ett av mina barn gick jag igenom ett trauma. Det var alldeles i slutet av graviditeten – omkring tre veckor före beräknat förlossningsdatum. Jag gick långt över tiden. Till slut blev jag igångsatt. Det var som om min kropp gått i baklås och vägrade föda mitt barn. När jag väl låg där på sjukhuset födde jag nästan utan smärta, trots att lustgas var den enda smärtlindring jag bad om. Eftersom jag fött barn tidigare var jag förvånad. Förlossningar gör ont. Men jag sade tio minuter efter att barnet var fött att jag skulle kunna göra om det i morgon. Personalen höjde på ögonbrynen. Sade att den repliken brukar komma senare, när mamman glömt den fulla vidden av smärtan. Men jag var i en annan värld. Krystvärkarna var ett välkommet avbrott från det känslomässiga kaos jag genomgick. Det var inget jag kunde berätta för barnmorskor eller BVC-personal. Jag tänker inte berätta för er heller vad det var som hände mig. Men jag var så skakad av det att jag var rädd att någon skulle ta mitt barn ifrån mig om jag berättade. Så jag var tyst alla de där veckorna, lyssnade leende på alla förnumstiga råd om hur jag kunde få igång värkarna; champagne, gå i trappor, ja, varför inte VILT SEX, hihi! Om nätterna låg jag och tittade på Cityakuten på DVD, oförmögen att sova.
När vi kommit hem med vårt nyfödda barn började nästa kamp: att ge en helt ny människa allt det han var värd av kärlek, ömhet och närhet. Han föddes av en mamma som gått sönder. Det var inte hans fel. Hela tiden tänkte jag på det. Jag bar honom innanför min morgonrock, så att vi alltid skulle vara nära varandra. Jag viskade till honom att han var det finaste jag sett, och att jag älskade honom. Precis som jag gjort med vårt första barn. Men psykiskt var jag ändå någon annanstans, och vissa nätter blev hans fjuniga hår blött av tårar där jag satt i soffan och ammade. Traumat fortsatte, om inte för honom så för mig, eftersom min första tid med honom präglades av den störtblödande krater jag hade i min hjärna efter det som hänt.
Ja, jag tänker på den gravida kvinna som nyligen pressades mot en bänk i tunnelbanan av ordningsvakter. Jag tänker på hennes förtvivlade skrik, och på hennes rädda lilla dotter. Debatten pågår för fullt, och man argumenterar fram och åter om biljetter – hade hon en eller inte? – och ordning och hur hon betedde sig eller inte betedde sig fram till händelseförloppets crescendo. Och alltsammans är på sätt och vis irrelevant. Vad det i själva verket handlar om är att situationen på många nivåer var farlig för ett ofött barn. Vad sker inom den människa som inte känner omsorg och respekt inför ett ofött barn? Om nu dessa vakter tyckte att mamman var orimlig – kunde de inte ha sänt en tanke till den person hon bar inuti sin kropp? Kan inte de skränande tyckarna på Twitter och Facebook sända en tanke till den personen? Allt som händer en gravid kvinna händer också hennes barn. Mor och barn delar blodomlopp. Mammans stresspåslag är barnets stresspåslag. Ordningsvakterna i tunnelbanan gav sig i praktiken på en liten bebis.
Jag hoppas att kvinnan och hennes barn har en kärleksfull omgivning. Att hennes förlossning inte måste forceras med dropp. Att hon får den trygghet hon behöver i det sköraste av ögonblick: när hennes barn möter världen för första gången. Och mest av allt hoppas jag att hon kan sova. Att hon inte hålls vaken om natten av flashbacks till hårda röster och händer som inte vill släppa. Ja, jag hoppas så intensivt att allt går bra för henne och hennes lilla barn.
För övrigt anser jag att Stockholm också kryllar av ordningsvakter som gör ett alldeles enastående arbete. Ingen skugga över dem.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
