Martina Montelius: Allt som händer en gravid kvinna händer också hennes barn

När jag väntade ett av mina barn gick jag igenom ett trauma. Det var alldeles i slutet av graviditeten – omkring tre veckor före beräknat förlossningsdatum. Jag gick långt över tiden. Till slut blev jag igångsatt. Det var som om min kropp gått i baklås och vägrade föda mitt barn. När jag väl låg där på sjukhuset födde jag nästan utan smärta, trots att lustgas var den enda smärtlindring jag bad om. Eftersom jag fött barn tidigare var jag förvånad. Förlossningar gör ont. Men jag sade tio minuter efter att barnet var fött att jag skulle kunna göra om det i morgon. Personalen höjde på ögonbrynen. Sade att den repliken brukar komma senare, när mamman glömt den fulla vidden av smärtan. Men jag var i en annan värld. Krystvärkarna var ett välkommet avbrott från det känslomässiga kaos jag genomgick. Det var inget jag kunde berätta för barnmorskor eller BVC-personal. Jag tänker inte berätta för er heller vad det var som hände mig. Men jag var så skakad av det att jag var rädd att någon skulle ta mitt barn ifrån mig om jag berättade. Så jag var tyst alla de där veckorna, lyssnade leende på alla  förnumstiga råd om hur jag kunde få igång värkarna; champagne, gå i trappor, ja, varför inte VILT SEX, hihi! Om nätterna låg jag och tittade på Cityakuten på DVD, oförmögen att sova.

När vi kommit hem med vårt nyfödda barn började nästa kamp: att ge en helt ny människa allt det han var värd av kärlek, ömhet och närhet. Han föddes av en mamma som gått sönder. Det var inte hans fel. Hela tiden tänkte jag på det. Jag bar honom innanför min morgonrock, så att vi alltid skulle vara nära varandra. Jag viskade till honom att han var det finaste jag sett, och att jag älskade honom. Precis som jag gjort med vårt första barn. Men psykiskt var jag ändå någon annanstans, och vissa nätter blev hans fjuniga hår blött av tårar där jag satt i soffan och ammade. Traumat fortsatte, om inte för honom så för mig, eftersom min första tid med honom präglades av den störtblödande krater jag hade i min hjärna efter det som hänt.