Vissa ekonomiska grundprinciper är lätta att förstå. Lagen om utbud och efterfrågan, till exempel. Det handlar om hur mycket någonting kostar, givet hur många som vill köpa respektive hur mycket som finns av varan. När det finns lite av något, som många vill ha, blir priserna höga. Extra dyrt kan det bli om det är helt och hållet omöjligt att avstå från den vara som utbudet är litet av. Vi kan till exempel ta bostadsmarknaden.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Alla behöver någonstans att bo, samtidigt som det verkar vara en brist på bostäder. Efterfrågan är stor, utbudet är litet. Den allmänna uppfattningen inom politiken verkar vara, enligt gängse grundläggande ekonomisk teori, att påverka utbudssidan så att efterfrågan går att möta. So far, so good. Men det finns en brist med grundläggande teorier, de passar inte alltid in i en komplex verklighet och i ett ekonomiskt system där jakten på vinst är det allra högsta.
En reform som genomfördes för några år sedan var en friare hyressättning för uthyrning i andra hand, vilket gjorde det möjligt för privatpersoner att ta ut högre hyror då de hyr ut bostäder de själva äger. Orsaken till ändringen var att stimulera utbudssidan, alltså göra folk mer villiga att hyra ut.
I praktiken verkar det dock ha inneburit att nya fantasisummor kan tas ut, det finns mycket pengar att tjäna på desperata människor. I bostadsbristens Uppsala händer samma sak när terminerna börjar och nyinflyttade studenter letar efter någonstans att bo. Då går det att beskåda hur trailers på tolv kvadrat som ligger flera mil utanför staden hyrs ut för femtusen kronor i månaden. 2015 meddelade internetsajten Blocket att hyrorna hade ökat med 53 procent på fem år.
Hur bostäder prissätts är komplicerat. Försäljningen av bostadsrätter följer samma principer som auktionens, där flera människor bjuder över varandra och den som går längst vinner. Detta till skillnad från många andra varor som säljs till ett fast pris. Det går till exempel inte att köpslå om priset på kaffe i snabbköpet.
Hyresrätternas pris har bestämts av bostadsmarknadens parter utifrån ett slags fast pris som har utgått från en gammal fin princip om bruksvärde. Denna princip innebär att hyran ska fastställas av den nytta hyresgästen har av bostaden. Bruksvärdet står således i motsats till ett bytesvärde, där priset inte bestäms av en varas nyttighet utan det högsta möjliga som finns att få på en fri marknad.
Förstahandsuthyrningen är fortfarande reglerad, även om vissa hävdar att bostadskrisen kan lösas med marknadshyror. Den slutsats som är möjlig att dra från avregleringarna på andrahandsmarknaden är att utbudet fortfarande är för litet och det har blivit dyrare att bo. Att den som är tillräckligt välbärgad för att köpa en bostadsrätt kan hyra ut den och på så sätt få någon som betalar en tillräckligt stor summa för både avgift och amortering på lån.
Det skapar en slags hierarki på bostadsmarknaden där somliga får betala dyrt för att möjliggöra för andras bostadskarriär. Man vill skrika att det är förkastligt, anklaga uthyrarna för att vara moraliskt depraverade. Men de skulle nog bara rycka på axlarna och säga ”alla gör det”. Förmodligen har de rätt. Om tio år kanske det är så pass naturligt att ingen längre låter sig uppröras.
Bostadspolitiken är fortfarande inriktad på att det ska bli lättare att bygga, lättare att hyra ut. Detta verkar innebära att marknadsprinciperna ska styra. Om politikerna bara kunde läsa längre än grundboken kanske vi skulle få se en ändring på detta. Då kanske de skulle förstå att alla behöver någonstans att bo. Kanske skulle de till och med våga återuppväcka tanken på att bostäder är viktiga för samhället.
Rätten till en bra och billig bostad har gått från att vara en självklarhet till att bli något radikalt. Tills vidare är det hoppfullt att se de som gör motstånd, som organiserar sig mot hyreshöjningar och kämpar för det som alla egentligen borde veta. Att rätten till bostad är grundläggande, oavsett betalningsförmåga och oaktat ekonomiska principer.
