Rossana Dinamarca: 44 år gammal insåg jag hur djupt andras föreställningar om mig begränsat mitt liv

Jag minns hur förväntansfull jag var min första skoldag på Frälsegårdsskolan och hur vår fröken Margareta Johansson med sitt stora bruna lockiga hår tog emot oss vid trappan. Föga anade jag då att området jag bodde i och skolorna jag skulle komma tillbringa min grundskoletid på skulle vara så avgörande för mina livsval. Eller rättare sagt: utomståendes syn på mitt område.

Att växa upp i miljonprogramsområdet Kronogården i Trollhättan skilde sig inte på något sätt från andra områden skulle jag tro, men jag lärde mig ganska tidigt att det fanns mycket föreställningar om oss som bodde där. Särskilt tydligt blev det när jag började på gymnasiet. Första skoldagen bad läraren att presentera oss med namn och vilken skola vi kom från. Jag var den enda från Kronogårdsskolan. De andra kom från de ”finare” delarna av stan. När turen kom till mig mumlade jag: Kronogårdsskolan. Läraren hörde inte och bad mig upprepa. När jag sa ”Kronogårdsskolan” tydligare och högre kändes det som allas blickar vändes mot mig, som om jag var ett sällsynt djur. Förutom fördomarna så skämtades det också ofta om min stadsdel.