Lotta Lindqvist: Alla pappor är inte bra att ha

Den 7 maj meddelade regeringen att jämställdhetsmyndigheten ges i uppdrag att kartlägga hur uppgifter om våld beaktas i domar om vårdnad om barn, barns boende och umgänge. ”Äntligen!” ropar jourkvinnor, mammor och feminister runt om i landet, ”det var på tiden!”. Och ja, visst, men det ska hända nåt också.

Nu ska man utreda i ett och ett halvt år, sen ska man eventuellt formulera förslag, de ska ut på remiss, skrivas om, ut igen, osv osv. Under tiden fortsätter kvinnor och barn vara de enda brottsoffer som tvingas träffa och samarbeta med sina gärningsmän och jag undrar om det finns någon verklig politisk vilja att göra något åt det. Hur det än är med den saken så innebär varje unge som under tiden, rädd och ledsen laddar inför pappavecka, ett statligt sanktionerat övergrepp. Det är ett svek och ett gravt misslyckande. Ett misslyckande som sätter fingret på familjepolitikens stora problem: den vägrar deala med mäns makt- och våldsutövande och den är inte till för varken kvinnor eller barn.