Krönika: Alla drömmar behöver inte uppfyllas

Vi har hört det sägas, sett det hända eller gå åt helvete, hundra gånger. Ändå verkar vi aldrig bli mätta på storyn. En hoppfull tonåring står utanför idoljuryns dörr med kameran i uppkörd i ansiktet, och ger standardsvaret på varför hen vill göra det här: ”Jag har drömt om det här sedan jag var liten.”

Jag själv är inget undantag. När jag var barn spelade jag in mig själv på kassettband och lekte radioprogram, instiftade ”Veckans roliga historia med Matilda” på roliga timmen och gjorde egna tidningar i skolkopiatorn för att kunna publicera mina egenförfattade reportage (överlag en ganska osympatisk unge när jag tänker efter). Allt detta gjorde antagligen att känslan av att dessa drömmar skulle förverkligas i vuxen ålder förstärktes. Kanske bör jag egentligen hålla käften just på grund av det faktum att jag haft lyxen att kunna göra verklighet av mina barndomsdrömmar. Kanske är det ett privilegium att kunna ifrågasätta den normen.