Krönika. Maria Sveland.

2014-11-03 17:22

Alla är intrasslade i den här skitkulturen

Att hävda att det är feminister som gör kvinnor till offer när de/vi gång på gång drar upp orättvisor är en beprövad och effektiv strategi, skriver Maria Sveland.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Efter min krönika om mediernas behandling av Alice Bah Kuhnke stod kulturredaktörer med flera på rad för att indignerat avvisa kritiken och istället hävda att det var jag som gjorde Bah Kuhnke till ett offer genom att påtala sexismen.

Att hävda att det är feminister som gör kvinnor till offer när de/vi gång på gång drar upp orättvisor är en beprövad och effektiv strategi. Skulden hamnar hos den som tar upp kränkningen eller orättvisan istället för hos den som utsätter någon. Dessutom vill ingen vara ett offer. Det är en djupt mänsklig, psykologisk reaktion att hellre bortse från ett övergrepp eller en kränkning än att erkänna den. En reaktion som sker både vid sexbrott och hos de kvinnor som vägrar kalla sig feminister eftersom de ”minsann aldrig varit förtryckta” (sägs med ett anklagande tonfall som ska få dig att känna dig dum för att du uppenbarligen tillhör förlorarna som ”blivit förtryckt”.)

Det sker också hos alla de som envist hävdar att rasismen inte finns, att den istället är en fantasi hos en överkänslig PK-maffia. Världen blir en skönare plats om vi bortser från diskriminering och orättvisor. Livet är tillräckligt omtumlande som det är, ibland vill en bara tänka goda tankar om mänskligheten. Jag försöker hårt.

Tyvärr fungerar det sällan särskilt länge. På Facebook råkar jag ramla över en mediemans status där han länkar till ännu en artikel om Alice Bah Kuhnke i tidningen Resumé. Denna gång med rubriken ”Kritiken växer efter mardrömsintervjun” som handlar om en intervju i P1 morgon där Bah Kuhnke enligt kritikerna inte kunde svara tillräckligt bra på frågorna. ”Nu rasar flera välkända branschnamn över Alice Bah Kuhnkes insats” skriver journalisten och citerar Twitterinlägg. Men det sorgliga och pinsamma är inte att ännu en absurd artikel publiceras om Bah Kuhnke utan den kommentarstråd som uppstått på mediemannens Facebooksida under bilden på Alice Bah Kuhnke.

”Fula glasögon också”, skriver en man vid namn Pål.

”Glasögonen är grymt snygga”, svarar Viggo.

”Gillar också glajjerna, fast det blir för hårt till hennes ansikte på nått sätt?!” skriver en Mattias.

”Hela hon är snygg, det är hon på Disneyklubben va?” fortsätter en Johann.

”Sexig och från Malmö”, avgör Larz.

Det här är bara en enskild Facebooktråd som jag råkar se av en slump. Jag antar att det finns en massa liknande skitkommentarer om alla möjliga offentliga och icke-offentliga kvinnor därute där utseende kommenteras friskt och hejvilt av en massa män. Och kvinnor. Och jag tänker på vad det gör med oss. Och precis när jag tänker det får jag ett mejl från en vän som frågar om jag känner en av Sveriges mest uppskattade feministikoner. Jag svarar att jag inte känner henne men rågillar hennes arbete och min vän svarar ”Ibland undrar jag hur folk tänker egentligen” och bifogar ett brev hon just skrivit till denna kvinna.

”Hej!

De senaste åren har min äldsta dotter önskat sig alla dina böcker i födelsedagspresent. Hon har läst ALLA och uppskattat dem mycket. Nu har hon börjat gymnasiet. I skolan var det nån som berättade att Du pratat om henne i din podd. Så hon lyssnade. Och så kom hennes lillasyster hem och lyssnade och vi lyssnade tillsammans.

I ett avsnitt pratade ni om pollenalllergi och hur jobbigt det är. Att det blir snyggt sexigt svullna läppar, som Restylane. Och så plötsligt får ni ett behov av att prata film eller rättare sagt prata om kropp, om en ung tjejs kropp.

’– Såg du den där filmen XX? Rätt keff film. (...) Den där hela estetiken är att vara sådär blek rågblond, rödlätt och typ ha såhär grisögon, stor mun, och smala höfter, en slags svenskhet, stå i högt gräs, att stå i högt gräs och ha sådär smala höfter. Och liksom cendrefärgat hår.

– Du verkar vara inne på det där med GRISÖGON och jag förstår precis vad du menar för det är ju nånting med att se ut sådär, grejen är att jag tycker inte att det där är snyggt.’

Det är en nioårings kropp ni pratar om. En nioåring som inte längre är nio, som nu är 16.

Det känns märkligt att de första nedlåtande kommentarerna hon får om sin kropp kommer från dig, en feminist, i en podd, för alla att lyssna på, för alla att dela.”

Jag läser min väns brev och känner hur uppgiven jag blir. Och sedan tänker jag på internaliserat kvinnohat. Och internaliserat kroppshat. Och att vi alla är så uppfuckade av den här skitkulturen att ingen av oss går fri. Intrasslade i ett system som är så intrikat att det på en och samma gång är både osynligt och högst konkret. Som verkar på så många olika nivåer i våra liv. Genom hela våra liv.

Vi lär oss spela med. Lär oss blunda när vi inte orkar längre. Vi lär oss kommentera och ta emot kommentarer. Och vi lär oss att vårt värde sitter i vårt utseende oavsett om du är offentlig minister, känd Hollywoodskådis eller en 16-årig gymnasietjej.

BÄST JUST NU

Teveserien The affair av Hagai Levi (In Treatment) och Sarah Treem.

SÄMST JUST NU

November, atopiska eksem, frånvaron av ett eget lantställe (jag vill kunna fly, isolera mig), sommarens solbränna som helt bleknat bort.

Maria Sveland
Maria Sveland 

Är journalist, debattör och författare. Skriver krönikor för Dagens ETC.