Konträr drivs av performancekollektivet Potato Potato, med rötter i Malmö. En grupp som i sig lyst upp scenkonst-Sverige med sin stökiga och underbara respektlöshet, ofta genialt samhällssatirisk utan att någonsin vara en smula dogmatisk. Men nu, på sin Stockholmsscen, bjöd de in hela världen till det söndergentrifierade östra Södermalm. 

Det är som bekant bara det man inte visste fanns som kan skaka om en på riktigt

Här har man kunnat se robotteater från Tyskland och en helkväll enbart med gräl, man har kunnat följa en skådespelare leva tre dagar naken i en bur, man har kunnat se Rimini Protoll, Gob Squad och Teater Viirus, 50 premiärer på två år, scenkonstnärer från hela världen, med det gemensamt att allt som visats har befunnit sig utanför allfartsvägarna. 

Ett underbart andningshål för de knäppa och det skruvade och det är som bekant bara det man inte visste fanns som kan skaka om en på riktigt.

Nu stänger de ner, helt brutalt ställs hela hösten in, efter avslag först på ansökan om bidrag för internationella gästspel, sedan på det för verksamhetsstöd. 

Konträr kändes för bra för att vara sant. Vi stockholmare har vant oss vid en stad som bara är till för ett fåtal och som långsamt somnat in, inte minst med bostadsrättifiering som gjorde invånarna till små riskkapitalister med sitt boende som investeringsobjekt och därmed motståndare till allt som gör en stad levande. Många fria scener har jagats bort från stan den vägen, som en konsekvens av att marknaden fått äta upp det gemensamma. Men nu börjar också konsekvenserna märkas av den mer direkta nedmonteringen av den fria konsten som de styrande står för.

MDT, som presenterat det mest nyskapande inom dans för stockholmarna på sin scen på Skeppsholmen sedan 1986, fick sina bidrag kraftigt strypta inför 2024. Fria teatergrupper över hela landet går i kvav när inflationen går upp och bidragen ner. 

Många av de klassiska har redan lagt ner i Stockholm och de som ännu har en egen scen kämpar sig fram, genom att samarbeta med institutioner och uthyrningar. Ett bistert klimat som gör det nästan omöjligt för något nytt att växa sig stort och beständigt – så som det en gång gjorde, när frigrupperna kunde odla fram helt egna estetiker och med det helt nya generationer av teatermakare som förändrade den svenska scenkonsten i grunden. 

Det är med större sorg än bara som en förhoppningsfull åskådare som jag ser Konträr stänga ner. 

Man förlorar inte bara en scen på en plats för den publik som går dit, man förlorar ett helt mycel-system som långsiktigt ger näring åt scenkonsten och åt staden och åt alla som bor i den.