Martin Aagård: Skulle Agnes Wold kunna krossa SVT?

Nej, det där dokumentet som fått BBC-cheferna Tim Davie och Deborah Turness att avgå är inte någon ”rapport”.

Det är ett brev, med ett bifogat ”memorandum”, författat av en man vid namn Michael Prescott, som tidigare varit politisk redaktör på Rupert Murdochs konservativa blaska Sunday Times. 

Prescott är god vän med Theresa Mays gamla kommunikationschef Robbie Gibb, som befinner sig ännu längre ut på högerkanten – han är finansiär av den rent ut sagt rasistiska medieplattformen GB News. 

Båda två har jobbat för BBC:s ledning. 

Gibb sitter i styrelsen, där han är en omvittnat konservativ kraft, och Prescott har varit rådgivare åt mediejättens etiska råd som tillsattes efter att en BBC-journalist använt bedrägliga metoder för att få en intervju med prinsessan Diana, 1995 (intervjun blev för övrigt riktigt bra). 

Men tillbaka till det där brevet.

Att de båda herrarna Prescott och Gibb samarbetat om det verkar de flesta vara överens om. ”Missta er inte, det här är en kupp”, skrev liberala The Guardians medieredaktör Michael Savage häromdagen. 

Men att Prescott och Gibb har gedigen högerbakgrund innebär så klart inte att deras kritik automatiskt ska avfärdas. 

De har poänger. 

Framförallt vad gäller klippet på Donald Trump som hamnat i fokus för skandalen. Det var sammanfogat på ett sätt som kan förleda tittarna att tro att det han sa skedde i en sekvens. Vad videoklipparen troligen ville visa var att Trump begick ett brott i samma ögonblick som han uppmanade folkmassan att gå igenom avspärrningarna runt Kapitolium.  Men det är en klassisk journalistisk fälla att låta berättandet gå före faktaredovisningen. Videoredigeraren borde ha använt ett par extra klippbilder.

Men att en redigerare rundar ett hörn – är det verkligen samma sak som att BBC bedriver ”systematisk” manipulation av sanningen?

Självklart inte. BBC producerar så mycket material varje dag att det är omöjligt att överblicka, misstag kommer alltid att ske. 

Och lustigt nog har Prescott själv klippt i Trumps citat i sitt brev, vilket nu avslöjats av sajten ”The new world”.

Men till stora delar var brevet till BBC:s styrelse mest något som skulle kunna ha författats av Agnes Wold en dålig dag. Det handlade ganska mycket om att mediejätten varit tendentiös i sin bevakning av transfrågan.

De som granskat dokumentet (bland annat The Observer) konstaterar att brevet är selektivt, ibland direkt felaktigt, och till största delen handlar det om problem som redan fått en lösning – bland annat att BBC Arabic haft en mer Israelkritisk rapportering än moderbolaget. Att Israel vägrat släppa in journalister i Gaza diskuteras inte. 

Och det är själva kärnan. 

Det är egentligen ingenting i det där brevet som borde föranleda en utrensning av BBC:s ledarskikt. 

Men nu befinner vi oss plötsligt i en situation där Donald Trump hotar med skadestånd på en miljard dollar (som skulle behöva betalas med licenspengar) och på BBC råder någon sorts inbördeskrig. 

Frågan är varför attacken blev så lyckad?

Strategin var visserligen listig: Prescotts brev, som hade diskuterats i styrelsen, ”läcktes” i slutändan till högermedia och framstod därför som en djup statshemlighet. Det är alltid en fiffig taktik. Alla älskar att få veta en hemlis. 

Men framförallt beror det nog på att många oberoende medier ännu inte lärt sig hur såna här attacker fungerar.

Cwejman hade en stark känsla, helt enkelt

BBC-brevet används nu som vapen även av svenska public service-fiender. Den mediekritiska plattformen Kvartal säger sig ha upptäckt att SVT gjort samma sak som BBC med ett klipp på Trump. Det är struntprat. För det första ser inte klippen likadana ut. Och för det andra handlar berättande i bild och ljud inte om att redovisa allt som sker i exakta sekvenser. Rörliga bilder klipps alltid för att berätta en historia. 

Göteborgs-Postens politiske redaktör Adam Cwejman hävdar dessutom att SR och SVT:s rapportering om transvården är tendentiös på samma sätt som BBC:s.

Hans anklagelser är lika svepande som Prescotts. När han erbjöds att förklara vad han menade i P1 började han svamla om ”inget enskilt exempel”… ”om man följer rapporteringen en längre tid”… ”sammantaget” … Cwejman hade en stark känsla, helt enkelt. 

Ni har hört det förr. Det är vanligt kulturkrig. Högermän (och visst, även vissa vänsterröster) som vill att alla medier ska vara en megafon för deras personliga åsikter delar dagligen ut liknande nålstick.

Men efter BBC-krisen har Cwejmans nål blivit en luftvärnskanon. 

Trots att Prescott inte hade så mycket nytt att komma med lyckades han skaka om ett av världens största mediebolag i grunden.

Det är oroväckande.

SVT är betydligt mer känsligt än BBC eftersom det finansieras via skattsedeln och inte via en traditionell apparat-avgift som i Storbritannien. Det är helt enkelt mycket lättare för politiker att påverka SVT:s finansiering.

Precis som politiker medietränas för att härda ut när drevet går behöver media politik-tränas

Vad det hela den här historien kokar ner till är att oberoende medier i allmänhet, framförallt public service, måste skaffa sig en större drev-tålighet. Precis som politiker medietränas för att härda ut när drevet går behöver media politik-tränas. 

Såväl enskilda reportrar som toppchefer måste lära sig känna igen och förstå strategierna som används mot dem. 

I Trumps nya sköna värld handlar politik allt mer om mediekritik och många partier har dessutom skaffat sig egna mediekanaler (en partipress som påminner om 1950-talet) som vill ta marknadsandelar från etablerade medier. 

Vi, i de oberoende medierna, måste lära oss förstå när angreppen mot oss har politiska motiv. 

Kritiken behöver inte alltid vara felaktig, men det är viktigt att skärskåda den, och att skärpa sin egen motståndskraft.

För liknande attacker kommer att komma igen. Och igen. Och igen.