Startmenyn rör sig. Lampor blinkar och text flyger över skärmen. Ur en sprakande ­walkie-talkie hörs manliga röster. Musiken är som i en action­film från 90-talet med en svävande kör, försiktiga stråkar och en pulserande elgitarr som stark kontrast. Jag spelar med hörlurar och då finns det ett särskilt ljudalternativ som ska boosta basen, de lägsta frekvenserna. Check. Jag tänker att det kommer att låta bra när man skjuter och bombar och har sig.

”Tryck x för att starta”. Sedan får du läsa och acceptera licensavtalet på flera sidor. Du måste åtminstone scrolla igenom hela för att kunna gå vidare, spelets första utmaning. Sedan måste du göra likadant med användar­avtalet. Det tredje obligatoriska avtalet är integritetspolicyn. Det var ungefär lika långt som de tidigare två.

På nästa ruta står det ”Grattis, du har låst upp kampanjen”. Sedan får jag en förfrågan om jag vill uppgradera mig och köpa en ännu dyrare version av spelet som redan kostat 849 kronor. Du kan göra gevären gröna, rosa eller något annat kul. Jag väljer att inte betala 200 pix till. Det nekande alternativet är inte ”nej” utan ”kanske senare”. Ord i min mun, Activision.

Behöver du fylla i så här mycket dokument för att gå med i den riktiga amerikanska militären?

Inspireras av Soleimani

Det första uppdraget äger rum i staden Al-Mazrah i den påhittade islamska republiken Adal. Namnet på uppdraget är ”Strike”. Jag väljer den näst svåraste svårighetsgraden. Öken. Sanden blåser. En röst säger att ”Shadow 1” är ”weapons hot”. I första uppdraget är du elitsoldaten Simon ”Ghost” Riley, som bär en karaktäristisk dödskallemask. Han är nästan är framme vid målet och meddelar kommandocentralen på sin radio. Grafiken är nästan fotorealistisk.

Handkontrollen vibrerar kraftigt när en helikopter flyger över huvudet på dig. En radioröst säger att det är ”General Ghorbrani” som ska landa. Uppdraget är en dramatisering av vad som hände när USA och Donald Trump för två år sedan valde att utomrättsligt döda den högt uppsatta iranska militär­ledaren Qasem Soleimani genom att bomba hans konvoj vid ett statsbesök i Irak.

Efter att ha klättrat upp för en klippa syns ett militärläger. ”Ghost” står flera hundra meter bort men säger direkt att det kryllar med ryssar, soldater som i hemlighet ska stötta och sälja vapen till Iran. Du markerar ­General Ghorbrani, Soleimani, med dina kikare. Efter det skiftar perspektivet. Nu spelar du som den avslappnade raketpiloten ”Shadow 1”. Du får själv köra den missil som ska ta livet av ­generalen och ryssarna. Det blir en enorm explosion när jag ­träffar målet direkt på. ”Ghost” säger ”bloody fucking hell”. ­Tiden hoppar fram flera ­månader.

En amerikansk general får en briefing om att befälet som var under den mördade generalen har stigit i rank – och vill hämnas. Nu är det upp till ett amerikanskt elitteam att tillfångata eller döda den hämndfyllda iraniern. Ordern är ”kill or capture” och ditt befäl säger ”good hunting” innan du släpps ner i högt gräs mitt i natten.

Ljudet av fallande kroppar

Den nya skurken heter Hassan. Medan du skjuter dig igenom några lerhus hörs hans röst från en laptop. Hassan säger att västvärlden måste betala för mordet på Ghorbrani. Ghost säger att Hassan är folkets hjälte här. Skotska karikatyren ”Soap MacTavish” säger att de snart kommer att behöva en ny hjälte. Hassan är arg och passionerad men växlar ledigt mellan engelska och arabiska. Han säger att amerikanerna har gått över en gräns. Det är en underdrift.

Jag har redan mördat över 30 pers. Anonyma soldater. Jag vet inte varför de slåss eller är villiga att dö. Det spelar ingen roll. Och det är aldrig någon fara för oss. När två vågor attackerar vår position lägger vi ut minor. När fyra stora motorfordon närmar sig kommer luftunderstödet och spränger dem i småbitar. ”Thank Christ for air support”, säger Soap, som är katolik. Nu närmar vi oss huset där Hassan ska befinna sig. Så fort jag går in springer en självmordsbombare mot oss. Jag skjuter snabbt ner honom, den skarpladdade granaten i hans hand exploderar i en hall och får allt att ramla ner från hyllorna. Dammet yr.

Amerikanerna och britterna slår till med precision. Iranierna skriker och skjuter vilt. I ett kontrollrum sitter två iranska soldater som sakta men säkert är på väg bort från jordelivet, de blev träffade när huset besköts av vår helikopter tidigare. Soap säger ”dumpa dem”. En annan soldat i kompaniet avrättar de två skadade. Grafiken är verkligen imponerande. Den där basboosten gör att du tydligt hör när varje kropp faller ihop på marken.

Gatustrid i Amsterdam

Uppdraget slutar med avslöjandet att Iran har fått tag på amerikanska långdistansmissiler. Temperaturen ökar. Nu ska vi till Amsterdam. Där har Iran “vänner”. Generalen säger att han vill ha Hassan ”inslagen i en låda”. Väl i Amsterdam får du reda på att Iran använder den mexikanska kartellen, ”narcos”, för att smuggla vapen och soldater över landsgränser.

Elitteamet har skuggat mexikanska kartellmedlemmar till ett café där ett möte ska ske med de iranska kumpanerna. Mötet sker på dagtid i centrala Amsterdam och det är fullt med civila på gatorna. För att kunna kidnappa en måltavla som har värdefull information skapar du en ”distraktion” genom att smälla av en granat i en soptunna.

Kvarteret förvandlas när människor drabbas av panik. Det börjar skjutas runt omkring dig när kartellens utsända vakter inser vad som håller på att hända. Hjältarna har startat en blodig uppgörelse mitt i stadskärnan i Amsterdam. Civila skriker och springer iväg. Efter eldstriden söver du ner ditt offer och bär honom vidare. Den kvinnliga chefen Laswell, smeknamn ”Watcher”, säger ”nice work”. ­Sedan säger hon att man troligtvis kommer att kunna få kartellmedlemmen att prata – genom tortyr.

Hotade civilister och Gandhi

Snabbt klipp till nästa uppdrag. Sirener. Gränsen mellan USA och Mexiko. Gränspatrullen kör i hög fart mot ett gäng migranter som vadar genom en flod. Laswell säger att den mexikanska kartellen använder flyktingarna som en sköld och distraktion. Nu spelar du som den hemliga agenten Rodolfo, som tillsammans med sin kamrat Alejandro har fått i uppdrag att attackera kartellen på en annan front. De är cowboys, Los vaqueros, som älskar sitt hemland och som gärna dör för det. Du smyger i buskarna och hittar kartellmedlemmar som klättrar över muren till USA med hjälp av en repstege. Med dem är ingen mindre än Terror-Hassan! Nu är han inne i USA, och då förändras taktiken. De hemliga agenterna följer efter. Du tar stegen upp för muren och kastar dig över till frihetens land.

Ett stenkast från muren ligger en husvagnsparkering. En arg amerikan säger ”get the fuck out of my yard”. För att lugna ner situationen säger spelet att du ska använda ”deeskalering” genom att trycka på en viss knapp på handkontrollen. Det som händer när du trycker på knappen är att du siktar med din pistol på mannen i husvagnen. Det är spelets sätt att förklara att det inte är en eskalering att sikta på någon, utan att det lugnar ner en situation. Sikta på civila så blir det lugnare.

När jag springer ner för ett skogsparti i Mexiko hinner jag inte reagera i tid och blir dödad av fienden. Innan uppdraget startar om möts jag av ett Konfucius-citat. Vid ett annat dödstillfälle är det Henry Ford som kommer med vishet. Sedan Albert Einstein. Winston Churchill. Frida Kahlo. Leo Tolstoj. Aristoteles. George Orwell. Mahatma Gandhi. Mark Twain. Och så klart Sun Tzu med citatet: “A warrior who is prepared to fight must also prepare to die.”

Egentligen är skiftet över till tv-spel som militär propaganda­produkt rätt självklar. Vad kommer lika nära unga? Vad står lika oemotsagt? Vad har en ­kritisk vuxenvärld sämre koll på?

Våldslobbyism

Det var inte så att jag gick in i det nya ”Call of duty” och förväntade mig ett skjutspel som tar frågor om imperialistiska krig på allvar. Jag förstod bara inte till vilken grad våldslobbyismen skulle vara inbakad i spelet, under snygg finish och maffig teknik.

Spelets funktion är inte att ersätta efterkrigstidens ­bombastiska krigspropaganda, som Hollywoodrullen ”Black hawk down” eller tv-rutans antimuslimska ”24”, utan att fördjupa den. En film spenderar du två-tre timmar med, och efter några år kanske du ser om den igen. Men underhållningsprodukter som ”Call of duty” är designade för att du ska spendera hundratals timmar nerbäddad i den här världen – med aktiva val, nya uppdateringar, funktioner, tävlingar och ett större identitetsbygge. Du ska inte bara spela som en karaktär, du ska känna dig som en del av en rörelse, som en soldat bland andra. I den stunden blir ”Modern warfare II” sitt namn troget – en del av det moderna krigsmaskineriet.