Jag sitter i gynstolen med benen i luften, på en vanlig rutinkontroll. Sköterskan framför mig ska ta ett cellprov och passar i samband med det på att fråga om jag är könsstympad. Det är inte första gången jag fått den frågan när jag sökt vård. Första gången det hände var jag ett barn. Jag fick den dessutom inte bara en, utan två gånger när jag var gravid med min son.
Vid det här laget har jag vant mig. Så när jag nu återigen fick frågan svarade jag i vanlig ordning nej och sedan fortsatte undersökningen. Det var inte mer med det.
Men det är något med upplevelserna som skaver. Jag är född i Sverige, mina föräldrars hemland är ingenting som varken står på något papper eller på min panna. När jag får den frågan är det på basis av min hudfärg.
När jag dessutom har frågat vänner och andra i min omgivning om de också har fått frågan tycks det vara oproportionerligt många svarta personer i min närhet som har fått den (oavsett om de har bakgrund i ett land där könsstympning är vanligt förekommande eller inte). Svenskfödda vänner som däremot har föräldrar från ett land där övergreppet är vanligt förekommande – men som inte är svarta – får sällan frågan. Nu säger ju det här ingenting om hur det ser ut i allmänhet, men för mig har det bekräftat farhågor jag länge haft om vilka som blir tillfrågade.
Omöjligt uppdrag
På Socialstyrelsens hemsida finns idag ett material om könsstympning som riktar sig till personal inom hälso- och sjukvården. I delen ”Våga fråga” skriver de bland annat om att personal uppgett att de känner sig osäkra på när de kan fråga och hur. Bland annat skriver Socialstyrelsen: ”Att ställa frågor till flickor och kvinnor som kommer från berörda länder när det är relevant är inte diskriminerande i sig utan är väl grundat i vetskapen om att könsstympning praktiseras i dessa länder.”
Som exempel på när det är befogat att ställa frågan skriver de bland annat: ”Om anledningen till besöket i vården är gynekologiska besvär eller besvär relaterade till urinvägarna kan det till exempel vara relevant.” Och som svar på frågan vem personalen bör ställa frågan till skriver de: ”Förutsatt att det är relevant för vårdtillfället kan man fråga flickor och kvinnor som i anamnesen eller i hälsosamtal uppger att de är födda i ett land där könsstympning är vanligt förekommande eller som uppger i anamnesen att en eller båda föräldrarna kommer från ett land där könsstympning förekommer.”
Hade jag arbetat inom vården och haft uppdraget att fånga upp flickor och kvinnor som genomgått könsstympning hade jag känt att det vore ett omöjligt uppdrag efter att ha läst dessa riktlinjer.
Blir diskriminerande
Särskilt svårt med en grupp som min, födda och uppvuxna i Sverige. Det finns ingen anledning för en läkare eller sköterska att fråga om var mina föräldrar kommer ifrån, och det är inte heller något jag skulle ha uppgett i ett samtal. Konsekvensen av allt detta blir just att frågan ställs utifrån sköterskans föreställningar om ens bakgrund utan att något föranlett det, personen har inte sökt vård på grund av besvär utan är där för en vanlig rutinkontroll.
Trots gott uppsåt och Socialstyrelsens stödmaterial så kan frågor som ställs enbart på basis av en patients hudfärg bli diskriminerande.
Det måste kunna vara möjligt för vården att både fånga upp flickor och kvinnor som blivit könsstympade och samtidigt värna alla patienters rätt till likvärdig vård.
Könsstympning är ett allvarligt övergrepp som leder till livslånga komplikationer. Ju tidigare vården kan fånga upp flickor och kvinnor som tvingats genomgå detta, desto snabbare kan de få hjälp. Att det fungerar som det gör just nu ser jag som en direkt konsekvens av att personal inom hälso- och sjukvård saknar riktlinjer och stöd i sitt arbete.
Riskerna i längden blir att icke-vita patienter känner obehag inför mötet med vården, och patienter som inte platsar i mallen av hur en ”könsstympad” kvinna ser ut förbises.
