Kommentar: Fokus på riskerna skymmer sikten för lösningarna

Klimatkris och artutrotning visar att alternativet att utnyttja naturen billigt inte längre existerar. Detta är anledningen till att så mycket står på spel under Cop15 i Montreal där förlust av biologisk mångfald står högst upp på agendan.

Även finansvärlden – den på många sätt mäktigaste och kanske mest svårstyrda aktören i det globala hållbarhetsarbetet – har insett att miljökriser innebär en konkret risk på marknaden och har därför börjat utforma därför verktyg för att värdera natur i monetära termer för sina investeringsbedömningar.

Frågan är huruvida detta är ett effektivt medel för samhället att hantera de accelererande miljökriserna – eller om det är det senaste exemplet på en kolonialisering av naturen för ekonomisk vinning. Den nyligen avlidne franske filosofen Bruno Latour (1947-2022), en av de främsta inom vetenskaps- och hållbarhetsteori, lämnade efter sig tankegods som kan hjälpa oss svara på frågan.

Vi befinner oss nu i antropocen, den geologiska tidsålder där människan för första gången utgör den dominanta förändringskraften av vår planet och dess atmosfär. Klimatförändringar och artutrotning, två tätt sammanflätade kriser som hotar civilisationen såsom vi känner den, är direkta konsekvenser. Detta har inte undgått stora aktörer i världsekonomin. Finansvärlden har blivit akut medveten om att kriserna på ett högst konkret sätt hotar affärsmodeller och avkastning på investeringar.

För att väga in miljökrisernas risker i investeringsbeslut har finansvärlden utvecklat ramverk som syftar till att mäta å ena sidan hur företag påverkar klimatet och den biologiska mångfalden, å den andra hur klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald påverkar företagens lönsamhet. En central aspekt av dessa ramverk är alltså att de arbetar utifrån principen om den “dubbla materialiteten”. Finansvärlden vill fånga påverkan från båda håll: från företagen till den fysiska miljön, och från den fysiska miljön till företagen.

Två implementeringsfärdiga ramverk för en monetär värdering av naturen är TCFD (Task-Force for Climate Related Financial Disclosure) och TNFD (Task-Force for Nature Related Financial Disclosure).

TCFD är skapad av Financial Stability Board, ett internationellt samarbetsorgan för finansmyndigheter, centralbanker, tillsynsmyndigheter och standardiseringsorganisationer vars syfte är att upprätthålla finansiell stabilitet. TCFD ska hjälpa företag att identifiera, mäta och hantera klimatrelaterade finansiella risker och möjligheter. Ramverket består av rekommendationer till styrelser, strategiska mallar, riskidentifieringsverktyg, samt mått, mål och riktlinjer för rapportering.

Utifrån liknande principer lanserades i mars en betaversion av TNFD, ett ramverk för kvantifiering, rapportering och hantering av finansiella risker relaterade till förlust av biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

Andra verktyg med liknande syften är EU:s taxonomi för att klassificera vilka ekonomiska aktiviteter som är miljömässigt hållbara, och det nya CSRD-direktivet (Corporate Sustainability Reporting Directive) som skärper kraven på företags hållbarhetsredovisning.

TCFD och TNFD har tagits emot på kontrasterande vis. Bland globala investeringsfonder, pensionsfonder, försäkringsbolag samt redovisnings- och revisionsfirmor har mottagandet varit positivt så till vida att man välkomnar det ökande synliggörandet av finansiella risker genom att dessa görs mätbara, jämförbara och hanterbara. Ramverken framställs som verktyg som på längre sikt främjar att kapital dirigeras om för att finansiera omställningen mot en mer hållbar ekonomi.

TCFD och TNFD har också mött kritik. Möjligheten att översätta naturens och klimatsystemens komplexitet till siffror som näringslivet kan förstå och hantera och som samtidigt ger en vetenskapligt korrekt och rättvis bild är starkt ifrågasatt. Resultatet fruktas bli en grovt förenklad kartläggning av den natur som kapitalet faktiskt kan och vill se, det vill säga den natur som är värdefull för finansvärlden, medan natur utan omedelbart ekonomiskt värde görs osynlig.

TCFD och TNFD grundar sig på val som redan från början prioriterar vissa värden över andra. De konstruerar naturen som hot respektive möjlighet för näringslivet. Naturens värde görs till någonting som kapitalet har legitimiteten att exploatera, medan degraderad natur blir en handelsvariabel i företagens beräkningar, exempelvis i form av försäkringar, vilket kritiseras för att öka finansvärldens makt i det globala hållbarhetsarbetet.

Även ramverkens effektivitet är föremål för kritik. De bygger på logiken att bättre information leder till att företagen anpassar sina verksamheter för att bli mer hållbara. Detta är ingen självklar slutsats. Dessa ramverk gör det möjligt för företagen att bygga upp illusoriska berättelser om sina verksamheters hållbarhet. Företag kan exempelvis förflytta fokus från processer som ramverken fångar väl till sådana de fångar mindre väl, och därmed flyga under hållbarhetsfinansens radar.

Mellan rädslan för att finansens hållbarhetsarbete ska förstärka den ekonomiska logik som har lett fram till antropocen och dess ekologiska kriser och förhoppningen att kunna finansiera bevarande, omställning och anpassning väcks frågan som den nyligen avlidne Bruno Latour ställde i en av sina senare böcker: Où atterrir? (2017, Var ska vi landa?).

Med denna fråga ville Latour radikalt förändra den praktiska, politiska, och teoretiska debatt om vad som krävs för ett anständigt och rättvist liv på Jorden. Latour menade att de ekologiska kriserna kräver att vi överger tankemodellen om en separation av människa och fysisk miljö. Han argumenterade för att antropocen på kraftfullast möjliga sätt visar att människan inte längre kan upprätthålla idéen om autonomi och kontroll gentemot naturen, något som är det bestående arvet från moderniteten.

Mänskligheten behöver istället erkänna sig som en del av en föränderlig väv av relationer mellan människor, allt det ekonomiska systemet producerat och den fysiska miljön. Modernisternas (Les modernes) karta stämmer inte längre, eftersom planeten och dess atmosfär förändrats så genomgripande av mänsklig påverkan. Vi behöver rita nya kartor för att navigera och avgöra var vi ska landa i den nya verkligheten. Var vi ska landa är ett teoretiskt problem om hur mänskligheten ska förstå sin plats i en värld som den endast är en sårbar del av.

Frågan om var man landar när finansen översätter naturen i siffror med hjälp av verktyg som TCFD och TNFD är samtidigt en fråga om var samhället som helhet landar. Bidrar detta till en fortsatt antropocentrisk syn på naturen med fokus på kapitalets förmåga att kontrollera sin fysiska omvärld för egen nytta? Ja, det känns svårt att föreställa sig något annat. Idéer om människan som en del av naturen, eller människa-natur som ett relationellt nätverk, känns avlägsna i hållbarhetsfinansieringens ramverk och index. Men en sådan i det närmaste totalt omvälvning av den moderna världsbilden var nog aldrig ett syfte med TCFD och TNFD. Istället kan man fråga sig vad dessa nya verktyg trots allt kan uppnå – i bästa fall.

Finansvärlden, liksom stora delar av samhället i övrigt, verkar utifrån en välvillig tolkning inte ha bestämt sig än. Ramverken syftar till att bestämma hur stor riskpremie som ska utkrävas av företag beroende på hur exponerade de är mot klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald. Inför antropocen svarar finansvärlden med mer av det den redan kan: riskidentifiering, standardiserade utvärderingsmallar, branschjämförelser, lagbundna krav på revision av självständiga aktörer, historiska data och en noggrann kontroll över att utvecklingen av branschen ligger i branschens egna händer. Därmed upprätthålls den ekonomiska sfärens autonomi.

Men den centrala principen i TCFD och TNFD, den dubbla materialiteten, definierar samtidigt en ömsesidig påverkan och därmed ett absolut beroende mellan ekonomi och natur. Den dubbla materialiteten är ett erkännande av att företagsamhet, och därmed hela ekonomin, inte längre kan ses som isolerad från naturliga ekosystem.

Detta kan framstå som självklart för naturnära näringar som skogsindustrin eller jordbruket som lever av de tjänster som ekosystem erbjuder, även om det råder olika syn på hur dessa ekosystemstjänster ska exploateras. Det är också ett ofrånkomligt konstaterande för globala näringar som turism som behöver ta hänsyn till vattenbrist, skogsbränder, översvämningar, klimatmigranter, överexploatering och pandemier. Det är svårare för finansvärlden med sina kontor i ett globalt nätverk av urbana affärsdistrikt, men även för en oöverskådlig mängd verksamheter som hanterar tjänster, material, och data som vore dessa off-shore från jordens yta.

Följer vi Latour finner frågan om huruvida TCFD och TNFD är nyckeln till ett mer hållbart samhälle i antropocen snarast sitt svar i alternativet. Stärker ramverken tankemodellen om att ekonomin är en självständig sfär där ekonomiska agenter ska hantera en natur som befinner sig utanför? Eller utgör den dubbla materialiteten ett första steg mot en syn på ekonomisk tillväxt som ett tillfälligt och hittills destruktivt resultat av relationer mellan mänskliga aktiviteter och den fysiska miljön?

Finansvärlden framställer dessa ramverk som retoriskt revolutionära men samtidigt som praktiskt traditionella. De lockar en selektiv uppslutning men uppvisar få pionjärer. Den stora majoriteten av ekonomiska aktörer reagerar med allt från oförstående till motstånd via likgiltighet.

Finansvärlden och därmed samhället i övrigt befinner sig i en kritisk brytpunkt. Den har inte bestämt sig var den ska landa. Kapitalet har kanske inte ens förstått behovet av att ställa sig frågan då det inte har de tankeverktyg som behövs för att förstå att världen har förändrats så pass mycket att alla kartor behöver ritas om. Nya ramverk utvecklas baserade på gamla synsätt på vad som är problemet, heuristik, giltig kunskap, legitima handlingsmönster och eftersträvade resultat.

Men frågan är om ekonomisk värdering av natur baserat på risk och avkastning kan lägga grunden för ett radikalt erkännande av att antropocen omöjliggör att agera som om samhälle och natur vore två skilda sfärer. Det som står på spel är inget mindre än valet mellan att fortsätta förvärra de ekologiska kriserna eller att öppna nya tankevärldar för möjliga lösningar där naturen ses som en absolut förutsättning för all ekonomisk aktivitet, snarare än som en oändlig samling resurser för gränslös ekonomisk tillväxt.