Kommentar:
Därför ska vi beskatta bort miljardärerna
Miljardären Elon Musk.
Dagens ETC.
Miljardärer äger nu så mycket av världens välstånd, hävdar deras försvarare, att vi inte har något annat val än att förlita oss på deras filantropiska välvilja. Men vi får inte ta ögonen från bollen. Annars väntar en ny feodaltid med herrar som Elon Musk.
Det här är en kommentar.
Det är skribenten och inte
Dagens ETC
som står för åsikten.
Luke Savage
Journalist från Kanada. Har tidigare haft en kort politisk karriär, men är idag anställd journalist på The Jacobin och rapporterar även för tidningar som The Guardian, Current Affairs och New Statesman.
Tidigare i månaden gick chefen för FN:s livsmedelsprogram WFP, David Beasley, ut med en vädjan till världens superrika, där han specifikt nämnde techmiljardären Elon Musk och hävdade att en engångsdonation på sex miljarder dollar (motsvarande endast två procent av Musks nuvarande nettoförmögenhet) skulle kunna lösa den globala hungerkrisen.
Elon Musk, som mycket väl kan bli världens första dollarbiljonär, fick snabbt till en pr-kupp med sitt svar:
”Om WFP i den här Twittertråden kan beskriva exakt hur sex miljarder dollar skulle lösa världshungern så kommer jag omedelbart att sälja Teslaaktier och göra det.”
David Beasley gick sedan vidare med ett gagnlöst bedjande och en aktningsfull reträtt.
Som påvens avlatsbrev
Denna händelse är ett så gott tillfälle som något att slå fast standardkritiken, som är alldeles korrekt, mot miljardärers och privat filantropi: Att den alltid handlat mindre om att ta itu med samhällsproblem, och betydligt mer om varumärkesbyggande och skapande av mjuk makt bland världens superrika.
Journalisten Anand Giridharadas, som kallar det här förfarandet för ”ryktestvätt”, har obevekligt framhållit det grundläggande hyckleri som är en central del av varje miljardärs välgörarprojekt:
”Först blir du rik genom att ta varenda samhällelig genväg du kan – du undviker skatter om du kan det, du använder trustfonder och konton på Caymanöarna, du lobbar för … politik som är bra för dig och dina rika vänner och dålig för de flesta andra, du undviker på kreativa sätt att betala folk genom att hålla nere lägstalöner, outsourca … Sedan vänder du om och börjar donera en bråkdel av de där pengarna till olika former av elitvälgörenhet – filantropi, företags samhällsansvar, vinstdrivande sociala företag, kanske något som har med Afrika att göra trots att du aldrig varit där.”
På fler än ett sätt, hävdar han, liknar elitens välgörenhet i hög grad försäljningen av påvliga avlatsbrev under Medeltiden, då det är ett relativt enkelt och billigt sätt att ”få det att se ut som att man själv befinner sig på rätt sida av rättvisan, utan att behöva förändra grundstommarna i sitt liv”.
”Enprocentarlösningen”
Under pågående ordväxling mellan David Beasley och Elon Musk här nyligen, formulerade dock en senior medlem i tankesmedjan Brookings Institution vad som mycket väl skulle kunna bli en ny och på det hela taget mer försåtlig variant av det argument som i allmänhet används till försvar för miljardärernas filantropi.
I ett blogginlägg med rubriken ”Elon Musk, miljardärer och FN: Enprocentarlösningen på global utveckling” propagerar Brookings Homi Kharas för att en person som Elon Musk faktiskt skulle kunna utgöra åtminstone en betydande del av lösningen på en massa globala problem. Under inläggets gång gör Homi Kharas ett antal intressanta iakttagelser – däribland att till och med en enda procentenhet av miljardärsvälstånd skulle uppgå till omkring 130 miljarder dollar om året, en summa som närmar sig de sammanlagda 160 miljarder dollar i årligt bistånd som utdelas av länder och multinationella institutioner.
Bland det som potentiellt skulle kunna göras med 130 miljarder dollar, tillägger han, ingår utrotningen av extrem fattigdom, minskning av den globala hungern och ett antal miljöinitiativ.
Inget att storögt fira
Problemet är att dessa datapunkter, hur belysande de än är, inte riktigt betyder det Homi Kharas tror att de gör. Katalysatorn bakom hans argument avslöjar det:
”Fram tills nyligen hade inte ens de rikaste personerna tillräckligt mycket pengar för att väsentligt lindra globala problem, än mindre ’lösa’ dem. Jämfört med storleken på nationella ekonomier, eller de budgetar som de nationella ekonomiernas regeringar disponerar, framstod deras välstånd som litet. Så är inte längre fallet. Det finns 2 755 dollarmiljardärer i världen idag, med ett uppskattat välstånd på 13,2 biljoner dollar… Att försöka få bidrag från miljardärer har (därmed) gått från att handla om nischförbättringar som hade varit trevliga, till att bli en del av konversationen om finansiering till att lösa storskaliga globala problem… För första gången i historien skulle en liten grupp privatpersoner kunna, om de så önskar, ha en väsentlig inverkan på den globala utvecklingen i en omfattning som tidigare varit en nästan exklusiv domän för regeringar.
Vad som verkligen sägs här är att den globala ojämlikheten och koncentrationen av välstånd har blivit så kritiska att de nödvändiga resurserna för att ta itu med dem (och en massa andra samhällsproblem) nu ligger i händerna på en mycket liten klass av plutokrater.
Även om han slentrianmässigt nämner beskattning, så beskriver Homi Kharas inlägg en utveckling som han mestadels storögt bjuder in oss att fira, som om återkomsten av en ojämlikhet på samma nivå som under den gyllene åldern i USA, utgör en ny och spännande möjlighet, snarare än att vara själva kärnan i många globala problem.
Homi Kharas kan, så klart, ha rätt i att omfattningen av den globala koncentrationen av välstånd till en handfull individer i sin tur kommer att göra det möjligt för privata filantroper att uppnå en nivå av makt som ännu inte skådats – och potentiellt binda de vardagliga materiella förhållandena för miljoner, eller till och med miljarder, till ett fåtal kapitalisters individuella infall.
Men det är ett argument för en global förmögenhetsskatt.
Inte för en ny feodaltid.
Texten är tidigare publicerad i amerikanska The Jacobin.
Journalist från Kanada. Har tidigare haft en kort politisk karriär, men är idag anställd journalist på The Jacobin och rapporterar även för tidningar som The Guardian, Current Affairs och New Statesman.
