Målet var att skära av den ockuperade Cherson-oblasten och Krimhalvön från resten av den ryska fronten. Att offensiven var på gång var ingen hemlighet. Den hade basunerats ut sedan i januari och fick namnet Våroffensiven. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj reste från land till land för att samla stöd.
En del av den propagandakampanj som föregick den faktiska offensiven handlade om att ingjuta hopp och allvar. Media och tyckare var inte sena att haka på. Offensiven hade potential att vara krigsavgörande. Alla större svenska mediekanaler hängde på. I maj förklarade överstelöjtnant Johan Huovinen i SVT att de ryska linjerna var tunna och att Ukraina hade goda chanser att få till ett genombrott av de ryska försvarslinjerna. Överstelöjtnant Joakim Paasikivi talade flera gånger om möjligheterna till en Ukrainsk seger i år.
Eländigt att anfalla där
Offensiven är inte över. Hur den kommer att sluta är ovisst. Det som däremot står klart är att den inte blev så spektakulär som många hade hoppats. Hoppet om en snabb framgång handlar troligtvis om den framgångsrika motoffensiven vid Charkiv. Då lyckades Ukraina snabbt och kraftfullt återta en stor del av det område Ryssland hade ockuperat i landets norra del. Det kollapsade ryska försvaret vid Charkiv blev ytterligare ett bevis för Rysslands inkompetens.
Men den fiende som Våroffensiven skulle möta såg betydligt annorlunda ut. Områdena hade varit under rysk kontroll i över ett år. De trupper som varit grupperade där hade grävt ner sig länge och väl. De öppna fälten som då och då bryts av skogsridåer är eländiga att anfalla genom.
Ryssland hade förutom deras tre större försvarslinjer grävt skyttevärn och minerat nästan varje fält i de omstridda områdena.
Det är dock inte endast dessa tekniska förklaringar som är bakgrunden till att offensivens inledande skede varit en besvikelse. Det har också funnits en djupt rotad föreställning om att vapensystem och det västerländska sättet att strida är överlägset både de ryska och ukrainska.
Presterat sämre på slagfältet
Två amerikanska soldater som utbildat ukrainska förband i Moldavien gav under våren uttryck för sitt missnöje på försvarsbloggen War on the rocks. De menar att ett stort problem är att utbildningen som förbanden får inte är kompatibel med hur den ukrainska försvarsmakten strider. Friktion uppstår mellan en djupt rotad försvarskultur som kommer ur Ukrainas sovjetiska arv som står i skarp kontrast till det västerländska sättet att strida. Något som också har tagit sig direkt uttryck på slagfältet.
Flera av de förband som lyfts ut ur landet för att rustas och utbildas har presterat betydligt sämre än förband som istället varit kvar i stridszonen.
Hela offensiven inleddes i ett försök att strida likt väst men efter tunga förluster för båda sidor återgick det till att se ut som den ukrainska offensiven vid Cherson.
Unikt stöd från omvärlden
När diskussionen om varför motoffensiven inte nått de framgångar som många hoppats på så letas syndabockar. Det som har hörts från Zelenskyj själv är att Ukraina fått för lite hjälp och för långsamt. I Dagens Nyheter kunde vi läsa detsamma. Anna-Lena Lauren menar att offensiven underpresterat för att Väst hållit tillbaka. Kritiskt kommenterar hon att Tyskland endast skickat 18 stycken Leopard 2 till Ukraina. Det utgör mer än fem procent av Bundeswehrs totala tillgång på stridsvagnar. Texten ger ett intryck av det finns stora reserver av materiel som samlar damm och inte skickas av senfärdighet. Trots det finns det ingen motsvarighet i modern tid. Aldrig tidigare har Väst stöttat ett land i krig i så stor omfattning utan att själva aktivt delta med soldater.
USA skickade motvilligt så kallad klusterammunition till Ukraina. Anledningen till att man tog det politiskt känsliga beslutet att skicka klusterammunition handlar om att deras försvarsmakt bedömde att de inte kunde undvara mer av sina konventionella granater. Samtidigt sker en omställning i USA där de ställer om för att kunna öka produktionen av såväl pansarvärnsroboten Javelin som luftvärnsroboten Stinger för att donationerna till Ukraina har tagit lagren till en kritisk nivå. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg lovade att alliansen skulle stödja Ukraina fram till segern.
Väst måste hålla fokus
Det finns fortfarande stora möjligheter för Ukraina att lyckas göra större operationella framgångar. Däremot så väcker utvecklingen frågor om vilka förhoppningar som finns till seger för Ukraina och som kan leda till en långvarig fred. Teorierna om ett ryskt nederlag har inte införlivats. Trots sanktioner så kan landets krigsindustri fortfarande hålla den ryska armén på fötter. Ett storskaligt myteri eller en revolt i landet tycks inte stå för dörren. Kina har inte tvingat Putin till förhandlingsbordet.
Då kvarstår ett militärt nederlag men även om offensiven skulle ha uppnått sina mål och i praktiken tvingat fram ett tillbakadragande från Cherson och Krim så hade det inte nödvändigtvis tvingat Vladimir Putin till förhandlingar. Båda parter har proklamerat stora krav för en fred. Ukraina kräver ett totalt tillbakadragande av ryska trupper, en tribunal för att döma ryssar som begått krigsbrott samt säkerhetsgarantier från EU och Nato. Ryssland i sin tur kräver att Ukraina erkänner Donetsk, Luhansk och Krim som en del av Ryssland samt att Ukraina ska avskaffa sin försvarsmakt.
Att Moskva eller Kiev skulle uppnå ett sådant övertag att de kan kräva en villkorslös kapitulation av den andra tycks avlägset. Kriget kommer att fortsätta länge. Då kvarstår bara viljornas kamp, Inte endast mellan Ukraina och Ryssland utan en kamp om att Väst inte ska tappa intresset.
