Världens mest respekterade klimatforskare säger att havsytan kan stiga sex till nio meter med 1,5 graders uppvärmning. Samtidigt menar de flesta att 1,5 graders-målet i sig sedan länge är en omöjlighet. Andra är något mer avvaktande.
Men i stort sett är alla överens om att om ingenting görs, kan våra utsläpp av växthusgaser leda till katastrofala förändringar bortom vår kontroll.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Och knappt någonstans syns några tecken på de enorma förändringar som krävs.
Om du i Sverige i dag säger att klimatkrisen är mänsklighetens största hot och utmaning så kommer ingen säga emot dig. Några kommer hävda att hotet från kärnvapenkrig är större, men ingen kommer avfärda det du säger. Såvida de inte är klimatförnekare, men några sådana finns år 2017 faktiskt – i princip – inte ens representerade i Riksdagen.
Så varför händer ingenting?
”Vi behöver en ny historia”, säger många. ”Vi klarar inte av att ta in alla negativa rapporter och alla nattsvarta nyheter. Vi förtränger. Det är för stort och vår försvarsmekanism stänger av rapporteringen.”
Den förklaringen känner vi nog alla till.
”Vi behöver en ny, positiv historia”, säger de som hörs.
Och jag undrar, vad är det för gammal historia de pratar om som alla har sådan tillgång till?
För jag känner knappt någon som verkar ha minsta lilla koll på klimatförändringar, havsförsurning eller den massutrotning av djur, insekter och arter som pågår runtomkring oss.
Knappt någon jag träffar har minsta lilla aning om forcings och feedbacks och hur en förskjutning av havsströmmar under Antarktis shelfisar kan påskynda smältprocessen. Ingen jag känner har hört talas om PETM, det nya Pangea eller om företaget utanför Zürich som kommit längst i tekniken som ska suga ut koldioxid ur atmosfären. Och definitivt ingen jag känner har läst om deras affärsidé, tagit fram en miniräknare och konstaterat att det där kommer ju aldrig, någonsin fungera.
Knappt någon jag känner vet i princip ett enda jäkla dugg om klimatkrisen. Men det är inget de behöver skämmas för; jag har träffat politiker, hållbarhetschefer och partiledare som inte vet så värst mycket de heller. För hur skulle de kunna det?
Faktum är att vi alla saknar den grundläggande kunskapen för att kunna förstå de livsavgörande förändringar som följer i spåren av våra gigantiska ekologiska fotavtryck.
Jämfört med vad jag vet i dag så visste jag i princip ingenting om klimatfrågan för tre år sedan. Jag var lite orolig förstås. Jag tänkte att vår livsstil måste slita enormt på jordens resurser. Jag läste ibland att någonting var skadligt, men det var alltid någon i varje artikel som hävdade motsatsen och det kändes tryggt. Jag läste om flyget. Det skulle vara extra farligt eftersom utsläppen skedde på hög höjd. Men varken Luftfartsverket eller statliga Swedavia sa ett enda ord om någon skadlighet. Tvärtom faktiskt. Och så var det med allting annat också. Om det fanns något som inte var bra så skulle tekniken fixa allting. Som om den globala uppvärmningen var själva grundproblemet och som om klimatkrisen inte i själva verket var ett symptom på vår överkonsumtion. Som om vår jakt på ökad tillväxt kunde fortsätta i all evighet.
Så jag hade inte minsta lilla aning om att vi befann oss i en akut klimatkris. För var skulle jag fått den informationen ifrån? Så länge media och politiker inte signalerade att någonting var allvarligt fel så förutsatte jag självklart att allting var under kontroll.
Sedan blev min dotter sjuk, hon slutade äta och allting förändrades. Till det bättre. För det visade sig till slut att det inte var hon som var sjuk. Det var allt annat runtomkring henne som var det. Och hon kunde inte hantera att alla i hennes närhet visste vad vi gjorde mot jorden, djuren och växterna men bara brydde sig om shopping, resor och mobiltelefoner. Men när vi väl lyssnade och såg världen genom hennes ögon så blev hon helt bra igen och plötsligt hade jag liksom snubblat in i ett rum jag inte visste fanns.
Tanken på att ”vi behöver en ny historia” känns mer och mer märklig. Den förutsätter att vi alla har sett ”Before the flood”, läst ”Storms of my grandchildren” och sen på egen hand sökt oss vidare bland forskningsrapporter och klimatbloggar.
Den förutsätter att alla regelbundet går på föreläsningar med Pär Holmgren, lusläser The Guardian och följer Greenpeace på Twitter.
Men så är tyvärr inte fallet.
”Vi orkar inte ta in alla negativa rapporter. Vi måste tänka positivt för annars stänger vi av” säger de som har råd att höras.
Men det stämmer inte.
För vi kan inte förtränga någonting som vi inte vet och vi kan inte ignorera rapporter som inte rapporteras.
En förälder vars barn har förvillat sig bortom säkerhetsstaketet och vinglar fram mot stupet, behöver ingen ny historia. Föräldern kommer inte att förtränga det hen ser för att det är för jobbigt att ta in. Föräldern kommer uppbåda superkrafter och fokusera hela sitt väsen på att rädda sitt barn. För sådan är vår instinkt.
Men vi är flockdjur och så länge våra flockledare inte uppträder som om vi är i kris så kommer ingen uppfatta att vi är det.
Vi är därför i ett desperat behov av krismedvetenhet. Och folkbildning.
Vi behöver lära oss att uppskatta storheten i det lilla. Att dela med oss och samarbeta. Vi behöver nya förebilder. Vi måste lära oss se att vägen framåt först kräver några steg tillbaka.
Vi behöver se vår historia, precis så misslyckad som den är ur ett ekologiskt perspektiv.
För det är ju inte bara kommunism och fascism i all sin obeskrivliga ondska som har misslyckats. Ur ett hållbarhetsperspektiv så har vi alla misslyckats.
Kapitalismen har misslyckats. Socialismen har misslyckats. Precis som socialdemokratin och liberalismen.
Och utan hållbarhet kommer vi inte överleva.
Vi behöver ingen ny historia.
Vi behöver en ny framtid.
