Fem år efter reaktorhaverierna i Fukushimas kärnkraftverk nr 1 har svenska politiker gjort upp att avskaffa skatten på kärnkraften för att den ska klara sig i konkurrensen med sol- och vindenergi. Fem år efteråt har Fukushima-haverierna kostat japanska skattebetalare ungefär 350 miljarder kronor, enligt en sammanställning i Japan Times. När det här refereras i europeiska tidningar tycks det handla om en slutsumma. Men det är det inte.
Fortfarande arbetar 7 000 man med att minska utsläppen. De bygger vattentankar för att samla uppumpat radioaktivt vatten för att minska utsläppen i havet. Via Google Earth går det att se 1 000 tankar med nästan en miljon ton radioaktivt vatten vid kraftverket. Nu byggs även nya tankar som ska ersätta de äldsta, som börjat läcka.
För att minska behovet av tankar har tre miljarder kronor lagts på att bygga världens förmodligen största frysanläggning. En drygt 30 minusgrader kall saltlösning pumpas ner i 1 500 kylrör för att bilda isväggar som ska hindra grundvatten från att komma in under reaktorerna och föra ut radioaktiva ämnen i havet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Ingen vet var de smälta reaktorhärdarna har hamnat, men få tror att de finns kvar i reaktortankarna. Frågan är om de ligger på bottnarna av de läckande inneslutningarna eller om de fortsatt ner i berget under reaktorerna. Att undersöka saken har visat sig svårt. Strålningsintensiteten gör att människor dör om de försöker. De fem specialbyggda robotar som har skickats in har inte lyckats återvända.
Att slutföra arbetet med att stoppa läckage, avveckla reaktorerna och lagra allt radioaktivt avfall kommer att ta flera decennier. De totala kostnaderna – både för att begränsa skadorna och för de skador som ändå drabbat regionen – kan hamna på tiotusentals miljarder kronor.
När några regeringar i världen ville bygga kärnreaktorer för att producera el och kärnvapenmaterial på 1950-talet blev de varse problemet med att olyckor var så dyra att inge ville investera i reaktorerna. Det var då man bestämde sig för kostnads-socialism som strategi: Privata elbolag fick bygga reaktorer och tjäna pengar på dem, men om de havererade skulle bolagen skyddas från kostnader. Lagar skrevs så att de som drabbades förlorade rätten till ersättning, och skulle några kostnader ändå betalas var det skattebetalarnas ansvar.
Privata bolag gillade denna princip men det var svårt att argumentera för den offentligt. I den svenska statliga utredningen om ansvaret för atomkraftverkens olyckor skrevs något som få ekonomer accepterar: ”Såsom framgår av det ovan sagda är vi nödgade att ta atomkraften i anspråk – kosta vad det kosta vill – om vi inte vill acceptera en standardsänkning” (SOU 1959:34 s. 25).
Världens cirka 500 reaktorer har tillsammans varit i drift i knappt 20 000 reaktorår. Åtta reaktorer har drabbats av härdsmältor, fyra med stora utsläpp som orsakat kostnader på totalt 10 000–50 000 miljarder kronor. Om kostnaden fördelas på alla reaktorer blir det 0,5–2,5 miljarder kronor per reaktor och år, ungefär 5–25 öre per kWh. En socialiserad kostnad ungefär lika stor som den just avskaffade effektskatten på kärnkraft i Sverige.
