Många säger att de ser risken som oacceptabel, det vill säga att sannolikheten och förskräckligheten i detta scenario är så stor att vi måste göra allt för att undvika att det sker. Likväl har samma personer förlitat sig på dåliga ursäkter för att inte göra något.

I kommuner hävdar politiker att nationella lagar hindrar dem från att gör det en majoritet i kommunen säger sig vilja. Nationella politiker säger att de vill stoppa utsläpp på smarta sätt, men att EU-kommissionens sätt att tolka EU:s regler hindrar att det görs.

EU:s ledare säger sig ha höga ambitioner och en plan för hur omställningen ska genomföras. Men, tillägger man, eftersom tidigare frihandelsavtal gör att man inte kan skydda sig mot att andra länder skaffar sig ekonomiska fördelar genom att fortsätta förstöra världen krävs global enighet. Eftersom de egna förslagen är oacceptabla för vissa andra länder kommer de aldrig att genomföras.

Genom att skylla ifrån sig på detta sätt har ansvariga hittills kommit undan. Demokratiskt ansvar har inte kunnat utkrävas på någon nivå. Företag har använt samma försåtliga taktik för att låtsas vilja rädda världen medan de i själva verket prioriterar att hänsynslöst få fortsätta som förr. Sådana företag kan samtidigt ägna stor möda åt att få Skatteverket att stoppa kooperativa vindkraftverk och nettohandel med solel, eller Konkurrensverket att hindra kommuner att ställa krav på energieffektiva byggnader eller ekonomiskt effektiv anslutning av fastigheter till fjärrvärmenät.

Andra företag arbetar för att snabbt genomföra nya internationella avtal som begränsar den demokratiska handlingsfriheten – det tydligaste exemplet är “Transatlantiska Handels och Investerings Partnerskapet”, TTIP.

Men nu finns också en spridd medvetenhet om att dessa ursäkter inte duger. Det är ekonomiskt fördelaktigt att hindra ohanterliga klimatförändringar. Det är så viktigt att handelsavtalen inte får låta de mest utvecklingsfientliga stoppa framsteg.

De länder som vill stoppa klimatförändringar bör utesluta länder som inte samarbetar från världens frihandel. EU förtjänar inte att överleva om unionen ger de mest reaktionära medlemsländerna vetorätt och inte fungerar demokratiskt. Kommuner och städer, vars folkvalda verkligen vill lösa problemen, ska samarbeta och sätta sig upp mot mindre legitima regler som hindrar utveckling.

Så kommer de ledare att göra som menar allvar med sitt uttalade engagemang för att skydda klimatet. Hyckleriets tid är på väg att ta slut för både företag och politiker. De närmaste månaderna kommer ärliga klimatpolitiska ledare att börja synas!