En ensam jägare i ett jakttorn eller på en stubbe i skogen, i tålmodig väntan på en älg eller kanske ett rådjur.  

– Det var min bild av svensk jakt. Och så skjuter jägaren viltet, tar med det hem och har mat för flera månader, säger Misha Istratov när vi ses i Nackareservatet i Stockholm. 

Bilden av husbehovsjägaren är inte osann, men svensk jakt har fler sidor, konstaterar han. 

Det handlar om allt från trofé- och tjuvjakt till licensjakt och kontroversiella jaktformer som löshundsjakt och levandefällor. Men också om jakt för dödandets skull och om en liten grupp med stor makt över Sveriges natur.

Svenska jägareförbundet har mer eller mindre oinskränkt makt och mandat att styra hela den svenska viltförvaltningen

Startade stiftelse

Sedan Misha Istratov 2023 fick veta att över 200 lodjur skulle skjutas det året, har svensk jakt och jaktpolitik upptagit allt större del av hans intresse och tid.

– Jag gick från lyckligt ovetande till att veta mer och mer. Jag skaffade också sociala medier och fick kontakt med människor som hade erfarenhet och kunskap om jakt.

Det ledde till regelrätta intervjuer, vissa flera timmar långa, berättar Misha Istratov som till vardags driver ett bygg- och fastighetsbolag. 

Ganska snart förstod han att det skulle bli en bok. Parallellt startade han och livskamraten Maria Ader insamlingsstiftelsen Artkrisen till stöd för hotade arter.

– Jag insåg att det inte bara handlar om lodjur. Det handlar inte ens bara om jakt, utan om att antalet hotade, rödlistade arter ökar konstant. Det påverkar oss mycket mer än vad vi kan förstå.

”Oinskränkt makt”

Boken ”Jägarnas rike – en granskning i skottlinjen” tar särskilt sikte på jakten. Den ger en bild av jägarna, politiken och de jagade djuren. Av juridiken, psykologin och pengarna. 

Navet som svensk jakt kretsar kring är Svenska jägareförbundet, en av två rikstäckande jaktföreningar i Sverige. 

– Svenska jägareförbundet har mer eller mindre oinskränkt makt och mandat att styra hela den svenska viltförvaltningen, säger Misha Istratov.

Men hur avtalen för uppdraget ser ut, hur förvaltningen egentligen går till och vilka resultat den ger är ingen information som kommer medborgarna till del, framhåller han.

– Delar av uppdraget är sekretessbelagt. Förbundet mottar över 40 miljoner i direkt stöd från staten varje år och lika mycket i avtal och upphandlingar.

Det är alltså en lobbyorganisation för jaktintressen som fått uppgiften att – i allmänhetens tjänst – ansvara för svensk viltvård. På sin hemsida skriver förbundet att grunden för viltvården är ”hållbart brukande” och att ”gynna naturens mångfald”.

– Men i själva verket handlar de insatser som lyfts fram som viltvård nästan alltid om arter som kan eller ska jagas, och om att maximera mängden jaktbart vilt, säger Misha Istratov.

Jägareförbundet lobbar också för för att kontroversiella jaktmetoder, såsom pilbågsjakt, ska bli tillåtet och ligger på för allmän jakt på arter som ekorre, vilket avskaffades 2001.

– Björktrastar, som är rödlistade, är ytterligare en art som de vill lägga till listan av jaktbart vilt. 

Politiskt inflytande

Svensk jaktpolitik vilar på antagandet att viltet måste hållas efter, för en natur i balans”. Argumentet hamras in redan i jägarutbildningen, berättar Misha Istratov.

– I materialet för jägarexamen sägs däremot nästan ingenting om biologisk mångfald och ekosystem. Tvärtom beskrivs naturen som någonting vi måste förvalta, annars urartar den. Ingen ekolog eller biolog som jag känner till skulle understödja de påståendena.

Samtidigt har den oberoende forskningen svårt att tränga igenom, framhåller han och tecknar en konkret bild av Svenska jägareförbundets inflytande i samhällsapparaten:

– Det är mer eller mindre så att deras partsinlagor skrivs in och citeras i regeringsdokument.

Svenska jägareförbundet fick uppdraget av staten att sköta viltförvaltningen redan på 1930-talet. Sedan dess har förbundets politiska inflytande stadigt ökat, ett resultat av målmedvetet och framgångsrikt påverkansarbete, enligt Misha Istratov.

Andelen jägare är i dag betydligt större inom länsstyrelserna och deras viltförvaltningsdelegationer, på Naturvårdsverket, i regeringen och i riksdagen än i samhället i stort. Dagens ETC har tidigare skrivit om att riksdagen har en egen jaktklubb – Riksdagens jakt- och fiskeklubb. Samtidigt är naturvårdsintresset svagt representerat. 

– Det kan vara uppemot 25 procent eller fler av riksdagens ledamöter som har anknytning till jaktskytteklubben, medan bara 2,7 procent av den vuxna befolkningen i Sverige löser jaktkort, säger Misha Istratov.

I boken går det också att läsa att representationen på viltförvaltningsdelegationerna kan vara ännu mer extrem, med upp till tretton platser på jaktsidan och två för naturvården.

Sverige är numera det enda landet i Norden där de vilda djuren inte är inskrivna i djurskyddslagstiftningen.

Jägarministrar

Samtidigt har Sverige en tradition av att landets landsbygdsminister är jägare. Det gäller bland andra den nuvarande ministern Peter Kullgren (KD) samt hans företrädare Eskil Erlandsson (C) och Sven-Erik Bucht (S). Även viltforskningen kontrolleras av jägarintresset, enligt Misha Istratov.

– Viltforskningen ligger till stor del på SLU, det enda lärosätet i Sverige som lyder under Landsbygds- och infrastrukturdepartementet, med stort inflytande från LRF som är starkt jakttillvända. En konsekvens är att inga svenska studier hittills har undersökt rovdjurens samhällsnytta.

Sticker ut

Sett ur ett internationellt och europeiskt perspektiv sticker Sverige ut. 

– Sverige är numera det enda landet i Norden där de vilda djuren inte är inskrivna i djurskyddslagstiftningen. De nämns bara i jaktlagen, med väldigt svaga formuleringar. 

Misha Istratov berättar om länder i forna Jugoslavien, där jakten är rejält uppstyrd och där jägare bara tilldelas ett visst antal patroner per år. Han berättar också om Polen, som år 2018 fick en strängare jaktlagstiftning. I den ingår att barn inte får vara med vid jakt och att jägarförbundets ordförande väljs av miljöministern och kan avsättas av regeringen.

 – Sverige är extremt jämfört med många andra länder, också vad gäller antalet vilda djur som skjuts varje år i jakten, säger han.

Det handlar om 1,3 miljoner djur i den officiella statistiken, plus ett okänt mörkertal.

– Det är väldigt många djur, och minst en femtedel av dem tillvaratas inte.

Strider mot folkviljan

Sverige utmärker sig också när det gäller styrande myndigheters inställning till varg. I länder som Italien betraktas vargen som en självklar del av naturen. Landet har fler än sju gånger så många vargar som Sverige. Bara i Toscana, mindre till ytan än Dalarna, finns över 500 vargar bland 3,7 miljoner människor – utan konflikt. Att skjuta dem skulle utlösa ramaskri.

En klar majoritet av svenska folket vill ha ett större skydd för vilda rovdjur som varg och lo, men politiken följer inte opinionen.

Nyligen beslutade Tidöregeringen att 170 vargar räcker för att garantera en livskraftig vargstam. Den siffran saknar vetenskapligt stöd och strider mot EU-lagstiftningen. 

– Det strider också mot folkviljan. En klar majoritet av svenska folket vill ha ett större skydd för vilda rovdjur som varg och lo, men politiken följer inte opinionen, säger Misha Istratov.

Ingen vanlig hobby

För en mer hänsynsfull och hållbar jakt skulle flera förändringar behöva ske, anser han. Däribland ett ökat antal naturbevakare och jakttillsynsmän i skogen samt fler specialiserade utredade, som kan driva jaktfrågorna juridiskt.

– Det ska vara riktigt riskabelt att jaga illegalt.

För att komma tillrätta med den kraftiga överrepresentationen av jägare inom viltförvaltningen anser Misha Istratov att jaktintresse borde betraktas som jäv, och därmed jävsprövas vid rekrytering till berörda myndigheter, snarare än att som nu betraktas enbart som en hobby.

– Naturligtvis ska jägare också delta i delegationer och på myndigheter som sköter viltförvaltning, men då bör de rimligtvis vara representerade utifrån den minoritet de är i samhället, och inte som nu – en kolossal majoritet.