Alla som jobbar med förnybar energi måste ha höjt på ögonen de sista veckorna före valet.
Plötsligt var allt det man argumenterat för självklarheter i partiernas löften.
Förnybart ska växa, solelen spridas, utsläppen minska och alla verkar ense fast ingen är överens.
Men som vanligt är det i detaljerna politiken syns.
I budgeten om några veckor syns om omställningen av Sverige är på allvar eller på låtsas.
Kärnkraftens problem
Ett exempel: även kärnkraftsförespråkare har börjat tala om hur bra det är med vind och sol. Man bara påstår att den energin inte är jämn nog för landets behov.
Problemet med svensk elproduktion är dock historiskt kärnkraften. När den ställs av höjs priser och brist uppstår. Den enda produktion som borde skapa oro i basindustrin är alltså den som plötsligt kan tvingas till snabbstopp på grund av säkerhetsproblem eller politisk oro.
Att kärnkraft inte kan samverka med stor satsning på förnybar energi handlar om att den är dålig som reglerkraft. Då är vattenkraften mycket bättre.
Men även finansiellt är kärnkraften ett stort problem. Om ett land satsar på kärnkraft kommer man låsa upp energisystemet till den lösningen femtio år framåt. Vindkraften kan bytas bort på tjugo år om annan teknik visar sig bättre. Solceller är också enkla att byta mot ännu effektivare lösning allt eftersom. Det gäller inte ett kärnkraftverk för 50 miljarder.
Men framförallt kommer kärnkraften att låsa hela energisystemet till tre stora aktörer. Det vind och sol innebär, är att systemet istället blir demokratiskt uppbyggt. Vi får ett ”energynet” med miljoner deltagande medborgare istället för ett kartellstyrt system där politiken blir väldigt svag.
Kärnkraften går helt enkelt inte att kombinera med ett modernt energisystem. Och kommer – vad man än säger – betyda ett stopp för ny förnybar hållbar energiproduktion.
Följ pengarna, gäller även elbilarna
Det är ju ofta såhär. Vill man förstå energipolitiken måste man följa pengarna. Vem vinner på vad?
Det gäller även den senaste snabba omkastningen i bilfrågan. Plötsligt pratar alla partier om elbilar och laddningsinfrastruktur som en självklarhet.
Men vad är det då som bromsat fram till nu?
Vi som kört elbil i några år slår nog dövörat till för alla fina påståenden om ”satsningar”. För snabbladdare (som är en förutsättning för elbilen som ersättare av bensin/diesel) har funnits i flera år men aldrig kommit upp. Jo, Fortum fick några miljoner av Energimyndigheten och fick upp en (1) laddare vid McDonalds. Efter hård kritik har man masat upp några till.
Vattenfall har bromsat så mycket man kan och när man idag lovar ”satsa” ska man veta att de för reklambudgeten i princip skulle kunnat elektrifiera vägarna för länge sen. En snabbladdare uppsatt i serie kostar bara runt 300 000 kr. Vad tror du energibolagens helsidor för sina ”gröna elsatsning” kostar? OKQ8 har stoppat snabbladdare, Statoil är inte ens på banan och listan över kommunala samarbetsplaner med energiföretag som inte genomförts är längre än listan på framtidslöften. Alla skyller på varann. Eller på staten.
Liksom i solcells utvecklingen blir det små aktörer som fått pressa på. Nån enstaka kommun som går före. Nått lokalt elbolag. En enstaka Preem laddare för att få lite gratis marknadsföring i lokalpress. Snabbladdnings infrastrukturen är ingen infrastruktur alls, det är bara ren slump om man råkar bo så nära att man kan utnyttja den.
Oberoendet hotar
Men vad är det då som bromsar?
Att elbilen hotar bensinbolagen är självklart. Men en kraftig tillväxt av elbilar betyder inte automatiskt bättre ekonomi för elhandelsbolag och elproducenter heller.
Orsaken är elbilens unika förmåga att lagra mycket el.
För en privatperson betyder det att man med en elbil och en solcellsanläggning på 60 000 kr i praktiken är eloberoende för sina transporter resten av livet.
Ett garagetak med solceller gör mer el än elbilen nånsin kommer använda, Har man större anläggning kan elbilen dessutom fungera som batterilager soliga dagar så egen els producenten kan använda sin egen el på kvällar och molniga dagar. Elbilens 24 kWh är mer än nog för att balansera den egna produktionen.
Elbilen är helt enkelt inte bara en bil.
Det är en förändring av energimakten i landet.
När den kombineras med egen el.
Energibranschen styrs av affärsmodeller som är föråldrade. Politiken styrs av en ideologi att inte ”lägga sig i marknaden” och därmed skapas låsningen mellan det som är möjligt och det som varit lönsamt.
Det är avslöjande.
Det finns aktörer som tänker annorlunda. Öresundskraft har beslutat elektrifiera Helsingborgs trafik men inser att man samtidigt behöver elektrifiera sisådär 160 mil stora vägar långt utanför det egna områden för att Helsingborgaren ska kunna använda elbilen fullt ut.
EU pengar och kanske statliga laddstolpestöd kan skynda på.
När kraftindustri och marknadsideologer då klagar på ”bidragsberoende” är det viktigt att komma ihåg att det är de själva som bromsat och förstört för att skydda sin energimakt.
Förhalning fungerar kanske några år.
Men förr eller senare bryter tidvattnet igenom vallen.
