Jesper Rönndahl ger ett ledigt och vänligt intryck. Precis som sin Dips-karaktär Jens Stråhle utstrålar han en slags sorglös munterhet. De är lika i det avseendet, erkänner han: båda låter ”skit rinna av en.” Och ursprunget till Jens ständigt plumpa kommentarer är i viss mån Jesper Rönndahls egna censurerade tankar. 

– Det är de där tankarna man kan ha tänkt men vet att man absolut inte ska säga och därför kastar i papperskorgen. Men när det gäller Jens går man till papperskorgen och letar upp dem.

Att det ryms många andra tankar i Jesper Rönndahls huvud är uppenbart när vi träffas på Bonniers konsthalls ljusa kafé en ljummen majdag. Bland annat tänker han en del på klimatkrisen – något vi ska återkomma till. 

Nu när omvärlden är galnare och galnare i ett exponentiellt ökande tempo måste vi hela tiden ligga tio steg före.

Lättare förr

Under våren har Jesper Rönndahl ägnat större delen av sin tid åt just ”Dips”, vars tredje säsong hade premiär i april. Serien är skapad tillsammans med hans fru Marie Agerhäll, och där spelar de bägge inkompetenta diplomater på Utrikesdepartementet. 

Den här gången kretsar fadäserna en hel del kring Nato, Ryssland och vapenförsäljning. Tittarna bjuds på allt ifrån glassigt diplomatmingel på Capri till en skruvad uppvisning av Jas Gripen inför en potentiell försäljning där det mesta går snett.

Dramatiken i omvärlden de senaste åren har gjort det svårare att skämta om utrikespolitik, tycker Jesper Rönndahl. 

– Det var lättare att skoja om Sverige som det stabila, moraliska rättesnöre vi tyckte det var för fem år sedan. Nu när omvärlden är galnare och galnare i ett exponentiellt ökande tempo måste vi hela tiden ligga tio steg före och allt måste hålla hela vägen till sändning.

Serien lyckas också fånga samtidens fokus på hållbarhetskommunikation.

I en scen driver produktionen med svenska företags ”gröna” marknadsföring när Mimmi Hamilton, på en strand i Italien, presenterar Ikeas och H&M:s klimatsmarta ”Woodrobe wear” – textilier tillverkade av trä.

Som så ofta i ”Dips” urartar situationen snabbt: Mimmi tar på sig våtdräkten bak och fram samtidigt som den italienska modekreatören tappar tålamodet.

Tappade humöret

Tidigare i våras utmärkte sig Jesper Rönndahl som något av en klimatförsvarare då han tog tydlig ställning för Återställ våtmarks aktioner i debattprogrammet ”Skavlan & Sverige”. Ämnet för diskussionen var civil olydnad och övriga inbjudna gäster var bland andra två aktivister, en polis och välfärdsmiljonären Jan Emanuel. 

De flesta vuxna man pratar med fattar, men det var som att prata med en vägg.

I programmet hamnar Jesper Rönndahl i en dispyt med Jan Emanuel, som kallar Återställ våtmarks aktioner för korkade och hävdar att det inte går att jämföra torvbrytning med slaveri och den kamp som fördes av bland andra Mahatma Ghandi och Rosa Parks. 

”Vad är det ni inte fattar? Det är ju så att människor dör av klimatförändringar!” utbrister Jesper Rönndahl och argumenterar för att det nu, precis som då, handlar om att folk ska få upp ögonen för orättvisor.

Det märktes att du blev frustrerad, vad hände?

Jesper Rönndahl skrattar lite åt minnet. 

– Ja, det är sällan jag tappar humöret men nu gjorde jag det nästan i direktsändning för att de inte fattade! De flesta vuxna man pratar med fattar, men det var som att prata med en vägg.

Den som inte fattat att vi befinner oss i en klimatkris kommer kanske inte lyssna på just mig.

”Rosa Parks var inte autistisk”

Frustrationen utlöstes av den kortsiktighet Jan Emanuel och polisen stod för, förklarar han – en inställning Jesper Rönndahl anser präglar många människors synsätt idag.

– De tycker att Återställ våtmarkers beteende är störigt. Men det var ju Rosa Parks också. Det var ju inte så att hon jättegärna ville sitta på just den platsen på bussen, hon var ju inte autistisk. Utan hon var störig för att hon lyfte ett orimligt beteende, precis som Återställ våtmarker försöker göra när de sätter sig på motorvägen. 

När samtalet kommer in på vad som krävs för att fler ska förstå allvaret i klimatkrisen berättar Jesper Rönndahl om en idé han hade när han ledde satirprogrammet ”Svenska nyheter”.

Det handlade om att alla medborgare skulle få ett ”klimatkonto”, med ett visst antal koldioxidekvivalenter att göra av med och där allt ifrån resor till konsumtion räknas in. 

– När kontot blir tomt får du inte resa längre och bara äta egenodlad gröt. Det skulle vara ett sätt att göra folk medvetna om sina utsläpp. 

Samtidigt tror han inte att det stora problemet ligger i att privatpersoner flyger till Mallorca en gång om året. Snarare än att skuldbelägga individer behövs en förändring på politisk nivå där man kommer åt de riktigt stora utsläpparna, resonerar Jesper Rönndahl. 

Kan humor vara ett verktyg för att skapa klimatengagemang?

– Absolut, det ett jättebra sätt. Humor är ju en genväg till folks medvetanden. Men man måste verkligen göra det på rätt sätt för att det inte ska få motsatt effekt.

”Blir inte tagen på allvar”

På frågan om han tycker att han som offentlig person har ett ansvar att ta ställning i klimatfrågan, svarar han tydligt ja. Samtidigt tvivlar han på sin egen förmåga att påverka. Som komiker blir han inte alltid tagen på allvar, särskilt när det gäller framförande av fakta, säger han. 

– Den som inte fattat att vi befinner oss i en klimatkris kommer kanske inte lyssna på just mig. Det är tungt att släpa upp Jimmie Åkesson för den kullen. 

Själv försöker han göra vad han kan för att minska sina egna och familjens klimatavtryck. De köper mest ekologiskt och närproducerat och använder sällan bilen. Den största klimatlasten är ost, säger han.

– Det är så himla gott. Men det är ju dumt såklart eftersom kor rapar upp en massa metan. Sen så älskar jag Italien så jag flyger dit ibland. Och det känns ju alltid lite onödigt. Men vi gör så gott vi kan. 

Har du klimatångest?

– Ja, det har jag. Det är ganska ofta som jag tänker på hur fan världen ska se ut om 20-30 år. När man hör att grundvattnet redan är lågt i Skåne innan vi ens haft en sommar börjar man tänka, shit, var ska vi bo någonstans i framtiden?

Samtidigt finns det flera saker som gör honom hoppfull. Till exempel hur snabbt Kina ställer om till sol- och vindenergi. Och hur Irankriget och krisen vid Hormuzsundet fått andra konsekvenser än vad Trumpadministrationen hoppades på. 

– När det blir brist på olja och bensin på grund av en ignorant gubbe i Vita huset hittar folk andra alternativ. Det är hoppfullt på något sätt. 

Efter en halvtimmes samtal som till stor del kretsat kring klimatfrågan har vi kommit ganska långt bort ifrån Jens Stråhle. När vi återkommer till karaktären säger Jesper Rönndahl att han kan känna en viss avund inför Jens förmåga att naivt leva vidare som om han befann sig i det idealistiska 1950-talet. 

– Ibland hade jag velat ha samma oskuldsfulla ignorans som Jens i hans syn på att allt kommer bli bra, oavsett hur man agerar.

Hur tror du klimatarbetet hade gått med Mimmi Hamilton och Jens Stråhle vid rodret?

– Jag tror inte det hade blivit så bra. De är för själviska och kortsiktiga. Jens är nog inte ens medveten om att det finns en klimatkris. Mimmi kanske vet om det men sätter sig själv först. Hon vill ju ändå flyga privatjet för hur ska hennes liv annars gå ihop?